My speak up.

Might paint something I might want to hang here someday
Might write something I might want to say to you someday
Might do something you'll be proud of someday
Mark my words, I might be something someday

Catching up.

Nu sitter jag här med en kopp kaffe och låter gårdagens händelser snurra på repeat i mitt huvud. Låter det sjunka in för att analysera, av ren vana. Det har varit några omtumlande veckor sedan jag fick det första mailet, av Roy, min pappa som jag inte träffat på över tio år. Jag har valt att inte skriva mycket om det, mestadels för att det har varit svårt att veta hur jag skulle förhålla mig till situationen, istället lät jag den bara flyta på. Jag kan inte ändra på vad som hänt i mitt förflutna och det som händer i framtiden kan jag bara påverka till en viss del.

Igårkväll träffade jag honom, han hade nämligen kört ner hit ända från Kristiansand i Norge, där han bor nu, för att vara här i några dagar och umgås med mig. På grund av vissa händelser förr har jag haft svårt att lita på vad som sägs och vad som egentligen görs så jag hade en viss skeptis, något jag nog lär ha en bra tid framöver. Men han kom runt sju-tiden och vi satte hos på McDonalds för att äta och prata. Det gick bra, jag kände mig lugn. Jag fick reda på en del (som att min biologiska farfar var norsk) och vi pratade i några timmar.

Idag ska jag till banken och sedan till Fenix, därefter ska jag träffa honom igen. Jag tar varje dag som den kommer och visst, det tar mycket energi, men jag klarar av det. För två år sedan hade jag inte reagerat som jag gjort. Men jag är trött på att vara arg, ledsen, ilsken, besviken och låta dessa känslor ta över mig. Jag kan inte ändra på det förflutna hur mycket jag än vill. Det är dumt att stanna i det.

Jag hade kunnat skriva mycket mer om hur jag känner och tänker, vad som hänt och vad som komma skall, men jag stannar här. Mest för min egen skull och för att det är fortfarande för privat. Folk har undrat vad som skulle hända igår, varför jag verkat vara lite distanserad, och nu vet ni. Jag mår bra men det är väldigt jobbigt, samtidigt en stor befrielse att se sig själv klara av något som man aldrig trodde skulle vara möjligt.

So what?

Sov inte mycket inatt. Jag vaknade och vaknade varje gång jag somnade och somnade. Låg och vred och vände mig tidigt på morgonen tills jag beslutade mig att gå upp och dricka kaffe. Har hällt i mig en del under dagen men det var väntat. Det är inte så att jag legat och tänkt en massa under natten, för det har jag inte. Det måste vara något i mitt undermedvetna som är oroligt eller påverkat, helt enkelt nervöst, det vore inte alls konstigt. Det är helt ut sagt förståeligt med tanke på vad som inträffar imorgon runt den här tiden och jag försöker att koppla bort tankarna men de faller tillbaka hela tiden. Nervöst, nervöst, nervöst, oroligt, oroligt, oroligt och det är klart att jag är påverkad fastän jag inte vill vara det. Det går inte att undvika för att jag är rent ut sagt mänsklig och vore jag inte det vore jag fan ta mig en sociopat. Det känns skönt att känna någonting men ändå inte, jag vill inte känna och jag vill egentligen vara stark. Det är jag, jag är stark men jag känner mig så extremt svag just nu. Jävla ångest, den försvinner, den kommer försvinna när allt är sagt och gjort, förhoppningsvis. Jag förväntar mig inget, jag har inga krav mer än de som jag kan tänkas ställa senare, men just nu bara är jag. Jag känner, ja, det gör jag, jag är ju mänsklig. Jag har inget hopp för det togs ifrån mig för så länge sedan och det är inte helt oväntat att jag känner mig likgiltig ibland jämtemot situationen, det är en försvarsmekanism och det är den jag är. Inga krav kan ställas på mig för den rättigheten försvann för längesedan. Jag har makten över mig själv och detta är mitt val. Jag är nervös men det som tröstar är att jag har ingenting att förlora. Jag är bara nyfiken och vem vet, det kan leda till något positivt ändå? Vi får se.

Imorgon, då börjar en ny del, situation, berg-och-dalbana i mitt liv. Det enda jag kan tänka på är en låt i mitt huvud för det är så som den jag känner mig just nu. Det är så skönt när låtar kan beskriva hur man känner sig för då sitter orden bättre:

Dark Come Soon. Fantastisk:




Dark, you can't come soon enough for me
Saved from one more day of misery
Everything I love, get back from me now
Everyone I love, I need you now

Don’t forget a million miles for me
Safe, and another day can pass by me
Everything I love, get back for me now
Everyone I love, I need you now

So what I lied, I lie to me too
So what I lied, I lie to me too

Hold out for the ones you know will love you
Hide out from the ones you know will love you too
You, you, you too

Right to the edge I’m barely there
Slow to make my move; I’m almost there
Everything I say, I say to me first
Everything I do, I do to me first

So what I lied, I lie to me too
So what I lied, I lie to me too

Hold out for the ones you know will love you
Hide out from the ones you know will love you too
You, you, you too

Dark, you can’t come soon enough for me

Winner.

Det slog mig just att det är två dagar kvar. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om det. Det är nog bäst att bara låta det vara och se vad som händer. Det finns ord men jag finner dem inte. Jag har nog inte förstått det hela än. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Jag har bestämt mig att inte tänka så mycket på det, att låta saker och ting hända av sig själv. Det är nog bäst så.

Mamma kommer hem ikväll. Det ska bli skönt att träffa henne igen. Har saknat henne väldigt mycket nu när hon har varit borta, vi spenderar ju rätt mycket tid tillsammans. Jag undrar hur jag ska klara mig om vi flyttar långt ifrån varandra. Jag vill inte ens tänka tanken, dock vet jag att jag kommer nog inte spendera hela mitt liv i Malmö.

Jag har tänkt mycket på saker och ting, på mina drömmar jag har. Drömmar som kan uppfyllas. De känns inte så hopplösa längre och jag ser fram emot att slå slag i saken och få dem att hända. Jag ser fram emot ett liv där jag hör hemma, ett liv där jag lever på mina egna villkor och gör saker som jag älskar. Jag börjar närma mig så smått. Det är dags att börja tänka på sig själv, för när jag mår bra kan jag få andra att må bra. Jag är ung, fastän jag känner mig gammal.

Det finns så mycket jag vill skriva, uttrycka och känna. Ibland är det bara svårt att göra det. Nästa vecka kommer eventuellt ändra väldigt mycket i mitt liv, eller det kommer vara en vecka då jag växer. Det kommer vara en vecka med massor av känslor och även fast jag vet att klarar det så är jag ändå orolig.

Men en sak är säker, jag kan inte brytas ner. Jag blir bara starkare. You can't spell my surname without "win". Jag är en vinnare, en kämpe, en fighter. It's in my name. Nu ska jag koka kaffe och njuta av livet.

Before I ever thought to.

Ikväll blir det förfest a la Emma och sedan Tomboy. Har sett fram emot detta hela veckan faktiskt. Känns som att allt har gått i ultrarapid och att det har varit för mycket negativa tankar. Det känns visserligen bättre nu, jag tror jag bara behövde må lite mindre bra en liten stund.

Är fortfarande lite orolig, det är svårt att inte vara det fastän man kanske är det i onödan. Men det blir så massivt när det händer saker som står en nära till hjärtat. Man sitter här nere långt ifrån och man kan inte göra ett skit. Jag hatar det.

Tänkt på något speciellt idag. Det finns en speciell låt (eller rättare sagt flera) som påminner mig om en viss känsla, en viss period, en viss saknad. Därför avslutas dagens blog med raden: I was nineteen, call me.

Process.

Onödig torsdag. Riktigt onödig. Saker och ting gör det inte bättre när man får ett tråkigt besked som gör en orolig. Känner mig så jävla maktlös. Tacka fan för att det är fredag imorgon och hoppas jävlar i det att man inte får några fler tråkiga nyheter inom snar framtid.

Jag är så trött på vissa personer också. Jag är så trött på att känna mig utanför i något som jag borde känna mig jävligt hemma i. Jag är trött på mig själv. Jag är trött. Jag är för trött för att ta kontroll över mina tankar just nu.

Ibland vill jag bara kunna sitta och snacka om allt jävla skit som pågår i mitt huvud och känna att du lyssnar och bryr dig. Allt det försvann för ett tag sedan. Ända sedan dess vågar man inte ens prata alls.

Det gör ont att tänka efter och sakna något och någon som man är rädd att man aldrig kommer få tillbaka. Hur nära man än står.

Det gör ont att upptäcka hur skadad man egentligen är. För varje steg i rätt riktning lär jag mig någonting nytt. För varje ny styrka lär jag mig en ny svaghet. Ibland tappar jag balansen. Som idag. For what it's worth, jag får tillbaka min balans förr eller senare. Ibland önskar jag bara att få höra några få ord från vissa speciella personer, som en uppmuntran att fortsätta kämpa. Allt hade känts så mycket lättare då. Kämpa kommer jag göra över huvud taget, definitivt.

In progress.

Måste börja våga lite mer för att vinna lite mer. Förstår mig inte på mig själv ibland, fast jag kanske borde sluta tänka efter så jävla mycket ibland. Det är bara jobbigt att gå miste om tillfällen som man kanske hade sett på annorlunda förr. Jag kanske har mognat. Är det för att jag är mer säker på vad jag vill, mer kräsen och inte lika krävande? Det känns enormt jobbigt att pendla mellan extrovert till introvert, att inte ha en stadig grund, inte veta exakt hur man kommer att bete sig i slutändan. Jag vågar inte lova saker och jag vågar inte hoppa in i något där jag känner att jag kommer tappa balansen, vilket håll det än må vara som jag faller. Har låtit människor gå som försökt nå in, folk som försökt förstå och ta kontakt. Jag har bara inte orkat, inte velat känna så hårt och mycket. Ville ha mitt space och inte bli kvävd. Ville ha närhet men inte alltför nära. Börjar känna förändring nu och det är skrämmande, börjar känna och det är som ett knytnävslag i magen. Samtidigt som det känns bra att känna. Jag borde nog börja våga ändå. För att känna att jag verkligen lever, liksom.

Mest av allt vill jag förstå mig själv. Innerst inne gör jag väl det, varför jag är som jag är. Jag vill mest bara hitta orden och kunna förklara för folk när de frågar. Eller kanske, mest av allt vill jag kunna förklara för mig själv med så få ord som möjligt. Som typ, "du är bra nog, Sara".

Jag ber om ursäkt ifall detta inlägget inte verkar vettigt. Det är mestadels ordbajs och jag kände för att skriva lite. Jag mår bra. Jag mår bra. Jag mår bra. Jag mår bättre nu.

Min underbara mamma fyller år idag. Hoppas hon har haft en fin födelsedag uppe i Trollhättan. Mamma, jag älskar dig över allt annat. Du är min bästa vän och kommer alltid förbli det. Tack för att du finns och för allt du gjort för mig. Utan dig skulle jag aldrig klarat mig så här långt i livet. Tack, tack, tack, jag älskar dig!

Soz.

Segt med uppdateringar på sistone, jag vet. Ber om ursäkt men jag har haft tankarna på annat håll. Kan berätta lite om vart de varit:

Jag har just nu börjat skissa på ett eget litet projekt, något som jag ser fram emot väldigt mycket. Har blivit inspirerad och känner att det börjar rycka i fingrarna lite. Hur som helst, kan inte gå in på det djupare än såhär just nu eftersom det fortfarande inte har passerat "startgroparna" än. Men det kommer det göra och då lär jag definitivt uppdatera er om saken.

Idag har jag surfat runt på hemsidor av olika fotografer och dylikt. Snubblade över den här sidan och blev riktigt imponerad. Längtar tills jag själv kan göra något dylikt, grunge är en sådan häftig stil när det gäller att ta foton och redigera dem. Men jag måste införskaffa en digital systemkamera först. Kanske lite svårare sagt än gjort, men det är skönt att ha ett mål i alla fall!

Människor från det förflutna har även dykt upp och jag anser att allt händer av en mening. Vad framtiden har att erbjuda är något som visar sig, helt enkelt.

Den nya designen på bloggen har lagts åt sidan lite, tyvärr. Just nu är jag halvt sjuk men är på bättringsvägen tror jag. Dessutom är min mamma så sjukt bra! Vill bara påpeka det.

Extas.

Idag har jag fixat biljett till Tegan and Sara konserten i Lund, 21 november. Helt underbart. Jag längtar så in i helvete.

Sitter just nu och lyssnar på The Cranberries och dricker kaffe. Brukar inte dricka så mycket kaffe nuförtiden men idag är jag utmattad av allt tänkande fram och tillbaka. Träffade Jette och vi pratade om mailet. Jag har svarat på det idag. Vet inte riktigt vad jag skulle skriva.. tankarna fortsätter snurra och retas med mig. De vill inte bli klara. Jag vet kanske inte vad jag vill?

Jag saknar mina systrar oerhört mycket just nu men jag finner det svårt att säga det till dem. Det har blivit svårt att prata om allt. Jag vill inte störa. Jag vill inte störa någon alls.

Tänker positivt, försöker det varje gång något negativt kommer upp. Det är kanske därför jag är så utmattad idag. Så mycket negativitet som måste ersättas med positivitet för att det finns så mycket inom mig som bunkrats upp under åren. Det är första gången på över 10 år som jag möter på halva vägen. Jag är mogen men ändå smått panikartad just nu.

Trots allt som händer ser jag fram emot allt fint som händer under hösten, saker som får min vardag att ljusna. Saker som värmer.

Sneez.. Err, greetings!

Vaknade i morse och kände mig ännu sämre än vad jag gjorde igår. Nu är jag förkyld på riktigt. Det kanske behövs att jag blir sådär riktigt förkyld för att sedan bli riktigt frisk. Orkar inte med allt pendlande fram och tillbaka och vara orolig att bli sjuk men sedan inte bli det alls. Så denna förkylning är faktiskt välkommen, tro det eller ej. Jag har tampats med värre.

Bortsett från förkylningen mår jag relativt bra. Det känns fortfarande konstigt att skriva "bra" men jag mår inte dåligt, inte psykiskt, inte på det sättet som jag gjort innan. Jag är heller inte rädd längre för att må bra och att leva i balans. Jag är mest rädd för att vara sårbar och det är väl något som de flesta är rädda för. Det har inte varit lätt att börja släppa saker och ting eftersom ens tankesätt har varit på ett och samma sätt i flera år, det är riktigt jobbigt att ändra sådana rutiner som tankarna i mitt huvud ger mig. För första gången på väldigt länge är jag positiv. Jag känner mig stark och jag känner mig modig. Jag känner mig värd och jag känner mig värdig. Jag känner mig själv.

För tre år sedan var jag ett vrak och jag höll allting inne, jag levde i ett förhållande som var destruktivt för mig själv, för oss, för människor runtomkring. För två och ett halvt år sedan var jag ännu värre. Jag höll fortfarande allting inne, relationen var slut men jag hade aldrig känt mig så ensam men ändå så fri som när det tog slut. För ett år sedan var jag isolerad och psykiskt självdestruktiv. Jag led av sömnbrist och jag kunde inte glädjas av någonting. Jag ljög för mig själv och alla andra och jag blev en jävel på att låtsas. Jag behövde hjälp och jag berättade allt för min mamma. Jag skämdes. Hon dömde mig inte, hon gjorde tvärtemot det jag fasat för att hon skulle göra och det gav mig kraft att ta tag i mig själv. På bara några veckor hade jag vänt om väldigt mycket av mitt liv men jag mådde fortfarande dåligt. Jag hade accepterat att jag var sjuk och det är något av det bästa jag gjort i mitt liv. Jag såg på depressionen med andra ögon, såg vad den hade gjort mot mig och jag bestämde mig för att hitta ett sätt att leva med den. Idag, nuläget, kan jag höra mig själv säga att "så här bra har jag inte mått på flera år", jag kan inte ens minnas när det var jag mådde så här bra. Jag är stolt över mig själv. Jag känner fortfarande skuld och skam men jag vet innerst inne att jag är värd mer än vad jag (eller någon annan för den delen) gjort mot mig själv.

Du sa att jag aldrig skulle hitta någon annan som skulle älska mig, ingen annan skulle tycka jag var snygg för att jag var så jävla ful. Ingen annan skulle vilja ha mig om du lämnade mig. Du hade fel, så jävla fel.

Jag tror jag har feber. Det kanske är därför jag skriver så mycket om det förflutna. Eller så ville jag bara få ut vissa saker. Det förflutna har visserligen skapat den jag är idag och trots allt som hänt är jag glad för de erfarenheter jag fått och jag försöker använda mig av dem på ett positivt sätt. En sak till, jag är tacksam för alla som stått ut med mig och som jag idag kan fortfarande kalla vänner och familj. Samt tack till de som läser detta, varför ni gör det har jag ingen aning, men tack!

Happy International Orgasm Day!

Helt underbar dag egentligen. Fler sådana dagar behövs, där man främjar lust, njutning. Det sköna i livet.

Har spenderat dagen med att läsa Tusen Små Bitar av James Frey. Har dragit mig länge för att läsa den boken men nu när jag väl gjorde det kunde jag inte lägga mig ifrån den. Har redan läst över 300 sidor i den. Den är som ett knytnäveslag i magen i början. Den är hemsk, brutal och den äcklar en. Men den är ren och den är sanning. Det är längesedan jag läste en sådan här bok. Jag minns då jag läste Yolanda - en bok som fick mig att må riktigt riktigt dåligt. Det var sanning det med, slående sanning och det gjorde ont att veta. Jag kan inte riktigt jämföra dessa böcker med varandra men de båda har i alla fall fått mig att uppskatta det liv jag lever mer. I alla fall för stunden.

Tror jag håller på att bli förkyld. Jag är smått snuvig och nyser rätt ofta. Annars är allt väldigt lugnt. Jag längtar tills jag får pengar i slutet av månaden för då ska jag köpa ett par böcker jag såg på Sök & Finn för några veckor sedan. Böcker som jag länge sett fram emot att läsa.

First realize that you are sick;
then you can move toward health.

En del av stycke 71 i Tao Te Ching av Lau Tzu, översättning: Stephen Mitchell. Denna bok nämns även i Tusen Små Bitar. Just dessa två rader är betydelsefulla för mig.

Avtryck.

Det känns som att varje gång jag trycker på "nytt inlägg" så förlorar jag en stor del av det jag tänkte skriva, precis som att min hjärnhalvor strejkar. Jag brukar kalla den the link of DOOM eftersom det slår aldrig fel. Nästan. Vad som istället händer därefter är att jag tvingar mig själv att skriva någonting, oftast kommer det ut något riktigt meningslöst som att jag bakat kladdkaka (okej, aldrig skrivit det, men jag bakade kladdkaka idag!) eller något sådant. Därefter börjar lite av det jag från första början tänkte skriva dyka upp - men då är det inte samma sak längre.

Detta hände mig precis. Jag hade något speciellt att skriva om men det raderades ur mitt minne så fort jag tryckte på den där jävla länken. Jag tror att mitt medvetande försöker jävlas med mig.

Förövrigt finns det i mina tankar och i mina tankar är allting i säkert förvar. Oroa dig inte för det finns avtryck av något som kan vara skrämmande och lockande. Det finns inga garantier och det finns inga måsten. Jag lovar inget för det behövs ej, allt är som det ska och det är det enda som gäller. Kraven kommer från livet och det är där jag är, med allting och ingenting men kom ihåg en sak: vi styr livet alltså är kraven våra. Allt är relativt och just nu är det precis som det ska vara, precis som det är. Det är äventyr och gåtor och hemligheter och det behöver inte vara tryggt. Jag behöver inte välja väg eftersom jag har redan en karta. Jag kommer inte välja åt någon annan. Jag kan bara guida och visa den väg jag själv går. Du kan följa mina avtryck om du vill.

Limping on two legs again.

Livet rullar vidare och jag fightas med tankar och allt. Varje dag spenderas med att försöka fundera ut en lösning eller åtmistone någonting som kan få en att må en gnutta bättre. Jag borde egentligen inte försöka hitta någon lösning utan bara släppa allt och bara vara. Det är enklare än vad man tror, rättare sagt, det är grymt svårt och nästintill omöjligt för mig. Just nu i alla fall. När jag tänker tillbaka kan jag inte förstå hur jag fann energin till att vara som jag var då. Fast det är inte så konstigt, jag mådde bättre, jag hade inte blivit totalt krossad då. Eller jag hade åtminstone kommit ur en mörk tid och jag var nöjd med livet. Jag vill känna så igen. Sakta men säkert lär jag göra det. Jag ger inte upp för jag vet att det kan vara bättre än så här. Jag måste bara ta itu med allt i min egen takt. Det må gå jävligt långsamt men hellre det än att gå för fort och krascha igen.

Har tänkt på en sak. Jag kanske borde lägga in lite fler bilder då och då för att göra bloggen lite mer personlig. Fast saken är den att jag tar inte så mycket bilder överlag. Kanske borde göra det. Äsch, who cares? Funderar på att klippa mig snart och resultatet kanske man kan visa upp. Vet inte hur jag ska klippa mig än, har en viss tanke men är inte direkt säker. Sedan vill man ha ny färg på håret också. Även det är ett svårt beslut. Jaja, det blir nog bra tillslut.

Kunde inte sova inatt. Hatar när man ligger sömnlös om nätterna. Jag vet inte varför det händer, det var liksom inget speciellt som gick runt i mitt huvud. Konstigt. Hoppas bara att jag kan sova när jag går och lägger mig ikväll.

Beställde Singstar ABBA med mamma, samt filmer: Joan of Arc: The Messenger och I Am Sam. Dessutom Brothers and Sisters säsong ett på DVD. Det kändes skönt att unna mig lite och eftersom jag varken festat eller krängt godis denna månaden så hade man pengar kvar att spendera.

Måste ringa efter sjukgymnast. Min rygg är jobbig.

Fooled by something inside of my head.

Vi människor tänker ungefär 60 000 tankar per dygn. Utav dessa ska jag försöka vara uppmärksam och hitta de tankar jag tänker exakt när jag mår dåligt, eller snarare sagt, det jag tänker när jag börjar må dåligt. En läxa jag fått av Fredrik på Fenix. Helst vill jag inte tänka alls när jag mår dåligt, fast jag gör det ju indirekt. Jag tror han ville att jag skulle vara uppmärksam på de tankar jag tänker när jag mår bra också. Jag är rätt duktig på att analysera och leka privat-detektiv när det gäller vissa saker. Detta kommer bli jobbigt dock. De flesta tankar jag kommer ihåg när det gäller mitt mående är mestadels när man lyssnar på musik och tänker "Denna låttexten, den känner jag igen mig i."

På tal om att känna igen sig i låttexter, Lene Marlin fångar väldigt mycket mitt intresse just nu. Dessutom har hon en underbar röst. Leave My Mind beskriver hur jag känt / känner över en speciell del av mitt liv så oerhört skrämmande exakt.

I hear noises in the darkness.

Sitter hemma hos mamma och ska snart sova. Känner mig rätt trött, inte bara fysiskt men mentalt också. Funderar lite kring olika saker och har konstaterat att det kunde varit värre, mycket värre. Lite optimistisk får man trots allt vara, man har mått sämre. Jag är nog lite vilsen just nu bara. Det känns som att jag inte riktigt platsar någonstans, jag orkar dock inte leta efter vad som kan ge mig sinnesro. Jag har förstått att det krävs någon förändring, jag känner mig ensam. Fastän jag egentligen inte är det, fysiskt. Det skrämmer mig att jag har en längtan att försvinna ifrån allt som finns här, att börja på nytt någon annanstans. Jag vet inte om jag kan kalla det att rymma eller att ta tag i livet. Jag gillar inte att rymma ifrån problem men jag vill komma bort ifrån Malmö, kanske Sverige. Det känns som att jag har gjort mitt här. Samtidigt är det tryggt att finnas här.. Världen därute är skrämmande och vad skulle jag ta mig till om jag mår ännu sämre på en helt ny plats? Det är väl tur att jag inte är rik, eller rättare sagt, har råd att ta mig ifrån Malmö. Tanken är spännande, ibland är det bra att drömma. Det är en flykt i sig. Jag ser ofta fram emot att sova eftersom det bästa jag vet är att drömma.

Mäh.

Ibland tänker jag för mycket. Det kan ibland göra ont. Vill gärna skriva om det men jag finner inga ord just nu. Jag är bara förvirrad och mest av allt så saknar jag. Jag kan inte vara mer konkret. Jag borde inte vara det. Jag vet bara inte vad jag ska göra mer än att förtränga, glömma.. eller kanske blockera? Det är nog det rätta ordet. Blockera. Jag vet om att jag inte borde det. Bra minnen kan göra så ont ibland bara.

I keep on dodging a bullet that will hit me one day.

Can I order you?

Varit hemma hos mamma och ätit god mat idag. Gjorde en liten beställning också eftersom hon ska till IKEA imorgon. Ska få lite doftljus att ha nu i mörka tider. Mysigt. Hoppas att man har någorlunda med pengar i januari för jag hade tänkt beställa lite saker från Canada då.

Orkar inte tänka så mycket just nu. Eller snarare förtränger jag saker och ting istället. Det känns lättare att göra så, i alla fall just nu. Vet att jag borde börja tänka snart igen och komma fram till en lösning eller två. Jag orkar inte nu bara. Försöker att inte tänka på min situation, min hälsa och dig.

Funderar på att se någon film ikväll, bara ta det lugnt och bara vara mig själv. Någon film som jag verkligen gillar.. Eller ska man vara helt crazy och ta en som man inte har sett förr? I-landsproblem.

Håller nog på att bli förkyld. Hellre nu än när man ska till Trollhättan.

Iluvitwhenya.

Skulle kunna skriva hur mycket som helst om vad som snurrar runt i mitt huvud just nu. Fast det är svårt att få ner allt i ord ibland. Jag vet inte om jag är besviken på mig själv över en viss sak eller om jag gjorde det rätta valet i just den stunden. Det kändes inte som att situationen var den bästa, fastän jag hade gjort mig redo för den. Jag gjorde nog rätt när jag tänkte efter. Försöker samla mod nu till något som jag trodde jag redan hade. It's all a process but in the end it will heal you more than you know..

Lyssnar på Northern State, det var ett tag sedan. Kände för att studsa runt och sjunga med till något glatt och kaxigt. Yeah, ibland behövs det.

Imorgon blir det att åka till AiC och känna sig klaustrofobisk. Kan knappt bärga mig.

Att pusta ut.

Fick mina pengar idag så nu är paniken över. Räkningar är betalda och en månadsbudget är gjord. Verkligen skönt att kunna resa bort i helgen utan att ha det i tankarna, nu kan jag verkligen koppla av. Jag antar att det var strul med banken.

Att förstå sig själv är en djävulsk energikrävande process men jag känner att det ljusnar mer och mer. Jag rannsakar mig själv varje dag, ifrågasätter mina val och mina tankar för att kunna må bättre. Känner smärtan av misstag jag har gjort i mitt liv men tackar för att jag fått erfarenhet och lärt mig av dem. Tänker på folk i min omgivning och folk som funnits i min omgivning. Saknar mycket och det känns tungt. Jag försöker att gå vidare men för att kunna göra det måste jag ta tag i ett par saker. Jag måste förlåta mig själv för de misstag jag har gjort och de människor jag eventuellt har sårat på grund av dem. Det är inte en slump att X dykt upp i mina tankar, det är snarare en konsekvens av allt rannsakande och ett stort jävla misstag jag gjorde som fortfarande gör så ont att känna. Jag trodde inte att det skulle påverka mig så mycket nu eftersom jag har försökt att förtränga det. Något jag borde tänkt på, allt kommer tillbaka i slutändan. Det hade kunnat vara något så underbart.

Ibland blir jag så förbannad på mig själv då jag blickar tillbaka och inser hur jävla svag jag verkligen varit. Jag blir så besviken på hur jag låtit mig lurats, bedragits och kastats omkring som en värdelös sten. Jag har fallit så hårt men jag kämpar ännu hårdare. Jag förstår att jag drog mig undan och gömde sanningen om vad som verkligen föregick. Jag borde ha nått ut till de som jag förstod skulle finnas vid min sida, istället försummade jag dem. Det är lätt att vara efterklok men i den situationen jag befann mig i visste jag inget bättre. Jag hoppas att folk kommer förstå någon gång. För jag vill förklara men folk måste vilja låta mig. Det fanns en orsak till varför jag försvann. Jag orkade inte låtsas mer. Nu behöver jag inte det längre.

Helgen kommer bidra till något fantastiskt. Jag känner det på mig. För jag kommer träffa folk som jag saknat. Det är guld värt.

X, någon dag kommer jag låta dig veta att jag aldrig glömt och aldrig förlåtit mig själv. Om du bara visste.

I wanna get myself back.

Det är skönt att mitt internet funkar hemma igen. Verkligen riktigt skönt. Har väl haft en bra helg, var på Jägersro Centrum idag med mor min och köpte lite nödvändiga saker som är bra att ha. Har bestämt mig att inhandla ett par lampor på IKEA när jag väl drar mig dit någon dag. Hade varit nice att ha vid mina fönster.

Ska nog klippa mig nästa vecka, mest bara fixa till lite av det som börjat växa. Vet inte riktigt om jag ska ha det jättekort eller om jag ska låta det växa med lite trimning now and then.. Vi får se.

Annars så är allt bra, det är bara lite saker som tar upp mina tankar. Inget som är oroväckande dock, vilket är skönt. Lite saknad bara. Bra saknad. Tror jag? Känner värme av tankarna. Bra att ha nu när det börjar bli vinter.