miniGNU - creating art since 1985

In progress.

Måste börja våga lite mer för att vinna lite mer. Förstår mig inte på mig själv ibland, fast jag kanske borde sluta tänka efter så jävla mycket ibland. Det är bara jobbigt att gå miste om tillfällen som man kanske hade sett på annorlunda förr. Jag kanske har mognat. Är det för att jag är mer säker på vad jag vill, mer kräsen och inte lika krävande? Det känns enormt jobbigt att pendla mellan extrovert till introvert, att inte ha en stadig grund, inte veta exakt hur man kommer att bete sig i slutändan. Jag vågar inte lova saker och jag vågar inte hoppa in i något där jag känner att jag kommer tappa balansen, vilket håll det än må vara som jag faller. Har låtit människor gå som försökt nå in, folk som försökt förstå och ta kontakt. Jag har bara inte orkat, inte velat känna så hårt och mycket. Ville ha mitt space och inte bli kvävd. Ville ha närhet men inte alltför nära. Börjar känna förändring nu och det är skrämmande, börjar känna och det är som ett knytnävslag i magen. Samtidigt som det känns bra att känna. Jag borde nog börja våga ändå. För att känna att jag verkligen lever, liksom.

Mest av allt vill jag förstå mig själv. Innerst inne gör jag väl det, varför jag är som jag är. Jag vill mest bara hitta orden och kunna förklara för folk när de frågar. Eller kanske, mest av allt vill jag kunna förklara för mig själv med så få ord som möjligt. Som typ, "du är bra nog, Sara".

Jag ber om ursäkt ifall detta inlägget inte verkar vettigt. Det är mestadels ordbajs och jag kände för att skriva lite. Jag mår bra. Jag mår bra. Jag mår bra. Jag mår bättre nu.

Min underbara mamma fyller år idag. Hoppas hon har haft en fin födelsedag uppe i Trollhättan. Mamma, jag älskar dig över allt annat. Du är min bästa vän och kommer alltid förbli det. Tack för att du finns och för allt du gjort för mig. Utan dig skulle jag aldrig klarat mig så här långt i livet. Tack, tack, tack, jag älskar dig!