miniGNU - creating art since 1985

Sneez.. Err, greetings!

Vaknade i morse och kände mig ännu sämre än vad jag gjorde igår. Nu är jag förkyld på riktigt. Det kanske behövs att jag blir sådär riktigt förkyld för att sedan bli riktigt frisk. Orkar inte med allt pendlande fram och tillbaka och vara orolig att bli sjuk men sedan inte bli det alls. Så denna förkylning är faktiskt välkommen, tro det eller ej. Jag har tampats med värre.

Bortsett från förkylningen mår jag relativt bra. Det känns fortfarande konstigt att skriva "bra" men jag mår inte dåligt, inte psykiskt, inte på det sättet som jag gjort innan. Jag är heller inte rädd längre för att må bra och att leva i balans. Jag är mest rädd för att vara sårbar och det är väl något som de flesta är rädda för. Det har inte varit lätt att börja släppa saker och ting eftersom ens tankesätt har varit på ett och samma sätt i flera år, det är riktigt jobbigt att ändra sådana rutiner som tankarna i mitt huvud ger mig. För första gången på väldigt länge är jag positiv. Jag känner mig stark och jag känner mig modig. Jag känner mig värd och jag känner mig värdig. Jag känner mig själv.

För tre år sedan var jag ett vrak och jag höll allting inne, jag levde i ett förhållande som var destruktivt för mig själv, för oss, för människor runtomkring. För två och ett halvt år sedan var jag ännu värre. Jag höll fortfarande allting inne, relationen var slut men jag hade aldrig känt mig så ensam men ändå så fri som när det tog slut. För ett år sedan var jag isolerad och psykiskt självdestruktiv. Jag led av sömnbrist och jag kunde inte glädjas av någonting. Jag ljög för mig själv och alla andra och jag blev en jävel på att låtsas. Jag behövde hjälp och jag berättade allt för min mamma. Jag skämdes. Hon dömde mig inte, hon gjorde tvärtemot det jag fasat för att hon skulle göra och det gav mig kraft att ta tag i mig själv. På bara några veckor hade jag vänt om väldigt mycket av mitt liv men jag mådde fortfarande dåligt. Jag hade accepterat att jag var sjuk och det är något av det bästa jag gjort i mitt liv. Jag såg på depressionen med andra ögon, såg vad den hade gjort mot mig och jag bestämde mig för att hitta ett sätt att leva med den. Idag, nuläget, kan jag höra mig själv säga att "så här bra har jag inte mått på flera år", jag kan inte ens minnas när det var jag mådde så här bra. Jag är stolt över mig själv. Jag känner fortfarande skuld och skam men jag vet innerst inne att jag är värd mer än vad jag (eller någon annan för den delen) gjort mot mig själv.

Du sa att jag aldrig skulle hitta någon annan som skulle älska mig, ingen annan skulle tycka jag var snygg för att jag var så jävla ful. Ingen annan skulle vilja ha mig om du lämnade mig. Du hade fel, så jävla fel.

Jag tror jag har feber. Det kanske är därför jag skriver så mycket om det förflutna. Eller så ville jag bara få ut vissa saker. Det förflutna har visserligen skapat den jag är idag och trots allt som hänt är jag glad för de erfarenheter jag fått och jag försöker använda mig av dem på ett positivt sätt. En sak till, jag är tacksam för alla som stått ut med mig och som jag idag kan fortfarande kalla vänner och familj. Samt tack till de som läser detta, varför ni gör det har jag ingen aning, men tack!