Igen.

Det verkar som jag är i farten idag, fast denna gång ska jag skriva om positiva saker. Tänkte att det är bäst att jämna ut det lite och visa att, jo minsann, det finns faktiskt bra saker som händer också. Eller snarare kommer hända, som man ser fram emot.

Imorgon ska jag rösta i förtid till Europaparlamentet. Jag vet redan vad jag ska rösta och känner mig rätt nöjd. Jag ser det som en skyldighet att rösta, speciellt i ett val som detta då de flesta beslut som tas i EU påverkar Sverige. Väldigt många klagar på att de inte vet vad valet innebär men då är folk jävligt lata. Det är inte svårt att ta reda på information om valet, vi matas av information varje dag om det bara vi vill. Seriöst, så jävla svårt är det inte. Dessutom hoppas jag att de som röstar, att majoriteten, ska ha vett i skallen nog att rösta på partier som inte är rasister, nazister, homo-, bi- och transfobiska. Jag tycker inte om partipolitik och jag liksom många andra är skeptisk till de partier som finns i Sverige. Detta ger dock inte ett skäl till att skita i valet. Jag blir riktigt förbannad på folk som säger "Nä jag tänker inte rösta, jag är anti-politik" eller "Men jag vill inte vara medlem i EU!". Nähä? Men nu är vi medlemmar och vill ni att idioter ska styra Sverige och EU medans ni sitter på er lata röv och klagar? Skärpning. Om man är missnöjd med någonting ska man inte tro att saker och ting förändras om man inte gör ett dugg. Vad var det mer? Jo, jag förstår inte folk som röstar på Piratpartiet då de inte driver andra frågor än fildelningsfrågan. Miljöpartiet är anti-IPRED och anti-FRA, samtidigt som de har en enormt bra HBTQ-politik. Förstår ni vad jag menar? Fast ja, Piratpartiet är bättre än Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna.

På söndag ska jag på middag hos min morbror, moster och kusin. Det brukar bli jädrans god mat där, jag hoppas bara att det inte blir jobbigt. Jag tycker inte om släktgrejer så mycket, mestadels för att det känns som att man inte platsar där på något sätt. Ingen aning varför, de är ju oerhört trevliga och jag har det alltid bra med dem. Kanske bara jag, det känns bara som att man alltid ses som "lilla Sara". Visserligen är jag liten men jag är ändå vuxen. Usch, låter så hemskt. Vuxen.

Det är även mors dag på söndag men mamma. Egentligen skulle jag och mamma till Mobilia men nu dök middagen upp så vi får nog skjuta på det. Mamma är ändå bäst.

Jag ska till Trollhättan den 5:e juni eftersom Minna fyller två år den 7:e. Det ska bli oerhört trevligt och jag har längtat som en tok efter att komma ifrån Malmö. Jag har till och med längtat efter Trollhättan, alltså staden. Det är helt bisarrt. Det kan bero på att det knappt blåser där och att det finns så mycket fin natur däruppe. Trollhättan är jättefint på sommaren och jag hoppas att jag åker upp där mer än en gång i sommar. Lisa väntar ju tvillingar så hon kanske hade uppskattat om man kom upp dit och hjälpte henne, det är inte så lätt för henne just nu. Denna gången ska jag i alla fall bada i deras bubbelbadkar!

Den 9:e juni ska jag till Köpenhamn med min handledare och andra ungdomar från Fenix. Det ska bli kul, Köpenhamn är en av mina favoritstäder. Det blir sällan man åker dit, så man tackar inte nej när man får åka dit och betala enbart 20 kronor. Vet inte riktigt vad vi ska göra där men det återstår att se. Ska bli trevligt att träffa andra från Fenix också.

I still exist inspite of you.

Det är inte mycket som händer just nu, det mesta sker i mitt huvud och jag skulle kunna skriva radvis med text om alla tankar jag har kring allt. Det är bara så lätt att allt blir grymt deprimerat och det är inte det jag vill att folk ska tycka när de läser mina inlägg. Mestadels för att jag inte vill bli sedd som en deprimerad person, jag vill inte heller ha något medlidande, jag vill bara bli förstådd och det är en jävligt stor skillnad. Däremot är det min blogg och jag ska givetvis inte vara rädd för att skriva vad jag vill, fast på något sätt är jag det. Den personen jag är när jag inte är på topp, när jag faller ner i en av mina svackor, det är inte den personen jag vill att folk ska tro att jag alltid är. Jag kan inte säga att det inte är mitt riktiga jag, eftersom det är en del av mitt liv som alltid har funnits. Jag vill att folk ska kunna skilja på depression och att "känna sig lite deppig". Det är inte samma sak, jag känner mig inte deppig, jag känner mig totalt orklös.

Anledningen till att jag drar mig undan folk och sociala sammanhang när jag är så här djupt nere i en svacka är för att jag förlorar så grymt mycket energi. Det tar så oerhört mycket av min ork och energi att ta mig ut och umgås, även fast att det är något som jag verkligen vill göra. När jag väl kommer hem är jag så utmattad att jag kollapsar. Jag älskar att skämta, le och skratta och att se andra vara glada men det är grymt jobbigt att ta sig ut. För hur många tar sig tiden att åka till mig? Jag ska inte säga att det är någons fel, det är bara det att jag orkar inte alltid. En annan anledning är att jag är rädd för att ingen vill umgås med en person som är deprimerad. Folk har så förutfattade meningar att de tror att man ska göra andra deprimerade bara för att man lider av depression själv. Det sista en person som är deprimerad vill, från mitt perspektiv, är att låta sin depression gå ut över någon annan. Det gör oerhört ont när det väl händer. Jag vill inte heller bli behandlad annorlunda enbart för min depression.

Det finns skäl som gör det enklare för mig att stanna hemma. Egentligen längtar jag efter en person som kan förstå allt vad som försigår inom mig och inte dömer mig, inte tjatar och inte ger mig medlidande på ett sett som får mig att känna mig handikappad. Någon som kommer på besök när jag inte orkar, någon som försöker förstå. Jag vill inte isolera mig, det gör jag egentligen inte, jag är bara hemma och det är där folk sällan kommer för att se mig. Jag klagar inte, för jag bjuder faktiskt inte hem folk. Jag har fått en förutfattad mening att folk tycker det är jobbigt att åka till mitt område eftersom det inte ligger i centrum. Det är mitt problem att jag tänker så, inte erat.

Jag vet inte mer vad jag ska säga just nu. Jag känner mig rätt tom. Jag tänker inte sitta och beklaga mig över mitt liv. Jag har ingen direkt orsak till varför jag skulle sitta och skriva om hur mycket livet suger, för det gör det inte, och hur mycket jag inte vill leva, för jag vill leva. Jag kämpar just nu med att ta mig tillbaka till ett läge där jag känner balans. Det är allt jag vill ha, jag söker inte efter lycka eller total glädje. Jag vill bara känna balans och energi. Missförstå mig inte, när jag ler och skrattar med er, vem det nu kan vara, det är stunder jag aldrig tar förgivet. Ni anar inte hur mycket det betyder för mig. Det är på grund av folk omkring mig som jag orkar att stå ut. Vare sig ni förstår eller ej.

Jag har enormt svårt att släppa in folk i mitt liv, speciellt att lita på dem, just nu. En del av er förstår varför, andra har ingen aning. Anledningen är enkel, jag blev enormt sårad av mitt ex och sedan dess har jag inte låtit min naivitet att ta över. Jag har aldrig känt mig så fri, men även så ensam, den dagen förhållandet verkligen tog slut. Att inse allt man förlorat, de vänner och sociala sammanhang man hade innan, under en sådan lång tid av svek och lögner slår en jävligt hårt. Plötsligt insåg jag vad jag hade låtit mig själv blivit taget ifrån mig. Jag tänker inte säga att det är enbart mitt ex fel, det är mitt eget fel också. Men en sak är säker, jag lär mig inte självförsvar och människors beteende och manipulativa tendenser för att det är skoj. Jag vill skydda mig själv för något som förstörde mig så innerligt. Jag vill verkligen kunna lita på folk men det är inget jag kan jobba på själv. Detta är en av de sakerna jag kämpar mest med nu. Jag måste först komma över min skam, faktum är att jag skäms väldigt mycket. Det är svårt att förklara varför och har orkar inte att gå in på det nu. Kanske senare.

Det var något mer jag tänkte på, faktiskt. Jag har tyvärr glömt bort vad det var, vilket kanske är bra, detta inlägget blev ändå rätt långt. Anledningen till varför detta kom upp är nog för att jag hade ett jobbigt samtal med min psykolog igår. Behövde väl skriva av mig.

En låt som beskriver mig rätt bra är Staind med Schizophrenic Conversations. Vet inte varför men den beskriver den kamp jag genomgår just nu. Jag är en fighter och jag ska fan inte ge upp i sista taget, så det så!

Spotify-frälst.

Ja, det är nog så. Visserligen har Spotify inte all min favoritmusik, men det är så sjukt enkelt att hellre lyssna via Spotify än att byta skivor i stereon hela tiden. Sitter just nu och lyssnar på Staind, samtidigt som jag beklagar mig själv över att jag missar deras konsert i juni. Familjen är viktigare än musik och jag vill verkligen inte missa Minnas födelsedag, synd bara att jag sitter på ett tåg hem samma kväll som konserten.

Sitter och dricker kaffe just nu och tänker en hel del. Just nu om en sak på Fenix. Har ett beslut att ta men jag vet inte om jag är direkt redo för att säga ja, visserligen kan det vara bra för mig men å andra sidan vet jag inte om jag klarar av någon vidare form av större ansvar. Om jag tackar nej kommer det finnas en annan lösning och den är kanske inte lika bra för mig heller. Inte just nu. Bara tanken på det ger mig ångest. I slutändan gynnar väl båda besluten mig, det är hemskt hur trygga vi människor är i våra vanliga rutiner. Eller i vårt dåliga mående. Jag är kanske bara rädd för att misslyckas. Ja, det är nog så det är.

Ska till Fenix senare idag. Borde egentligen ge svar innan jag kommer dit men jag vet verkligen inte. Ett svar som "Jag vet inte.." gör ju verkligen ingenting om de vill ha svar så fort som möjligt.

Ibland undrar jag hur andra lyckas.

This is it.

Då ger jag detta ett nytt försök. Efter en rätt lång paus så kanske jag kan få ut lite mer ord än vanligt. Vet inte riktigt vart jag ska börja bara men någonstans borde man. Jag börjar med nuet.

Har spenderat min förmiddag med att dricka kaffe och leta efter en slagpåse till mitt hem. Tycker det hade var ett bra sätt att ta ut aggressioner på, samtidigt att få lite muskler. Har dock inte hittat en som jag ska köpa än eftersom jag på något visst sätt hamnade på sidor med söta kattungar. Jag vet inte riktigt vart relevansen kommer in. Jag har väl blivit såhär smått tokig och vill inget hellre än att skaffa en liten misse, fast jag kan inte det just nu. Det känns tungt.

Jag spenderar rätt mycket av mina kvällar att titta på olika kriminalserier, vet inte varför, har väl fått någon större dille på dem än vanligt. Jag gillar Cold Case starkt. Har även börjat spela World of Warcraft lite, fast mestadels när jag är riktigt uttråkad. Helst av allt vill jag gå ut i sol och värme fast det ska mycket till i mitt psyke till det.

Har börjat på Fenix. Det känns bra. Har via Fenix fått en psykolog och en extra socialsekreterare som ska hjälpa mig att bli redo för arbetsmarknaden i min egen takt. De är väldigt snälla och jag är grymt optimistisk till hela grejen. Målet är att få någon sorts praktik inom den närmsta framtiden (6 månader) och känna mig lite bättre, lite starkare och lite mindre hämmad.

Inte blivit så mycket träning på sistone då jag är nere i en svacka igen, fast allt tar sin tid. Jag kan må rätt dåligt ibland men det går över lättare och mycket fortare. Letar efter saker som får mig glad och njuter av dem. Som en kopp kaffe och massa söta bilder på kattungar. Det är helt omöjligt att må dåligt då.

Mamma är bäst såklart, spenderar fortfarande mycket tid med henne och vi pratar om allt och inget. Hon har gått ner i tid och det syns att hon mår bättre av det. Det är så härligt att se. Minna hon växer och hon blir snart två år, om en månad och två dagar. Det är helt sjukt vad tiden går. Jag saknar alla uppe i Trollhättan väldigt mycket, fastän vissa dispyter som förekommer då och då. Dessutom blir det tillskott i släkten igen i september. Lisa får tvillingar! Riktigt underbart att bli moster igen.

Jag hade kunnat gå in på så mycket mer som försigår i mitt huvud just nu, dock känner jag helst att jag vill stanna här lite på ytan. Djupet får vi dyka in i någon annan gång. Kanske när jag mår lite bättre än vad jag gör nu. Fast nu ska jag fortsätta le och njuta av resten av dagen.

(L)

If I were your dream, I promise I would come true.

I have issues.

Sorry för att jag knappt uppdaterar, har bara inget vettigt att skriva. Därför lägger jag in en ovettig bild från World of Warcraft på min rogue och något ovettigt jag skrev i guildchatten.