So what?

Sov inte mycket inatt. Jag vaknade och vaknade varje gång jag somnade och somnade. Låg och vred och vände mig tidigt på morgonen tills jag beslutade mig att gå upp och dricka kaffe. Har hällt i mig en del under dagen men det var väntat. Det är inte så att jag legat och tänkt en massa under natten, för det har jag inte. Det måste vara något i mitt undermedvetna som är oroligt eller påverkat, helt enkelt nervöst, det vore inte alls konstigt. Det är helt ut sagt förståeligt med tanke på vad som inträffar imorgon runt den här tiden och jag försöker att koppla bort tankarna men de faller tillbaka hela tiden. Nervöst, nervöst, nervöst, oroligt, oroligt, oroligt och det är klart att jag är påverkad fastän jag inte vill vara det. Det går inte att undvika för att jag är rent ut sagt mänsklig och vore jag inte det vore jag fan ta mig en sociopat. Det känns skönt att känna någonting men ändå inte, jag vill inte känna och jag vill egentligen vara stark. Det är jag, jag är stark men jag känner mig så extremt svag just nu. Jävla ångest, den försvinner, den kommer försvinna när allt är sagt och gjort, förhoppningsvis. Jag förväntar mig inget, jag har inga krav mer än de som jag kan tänkas ställa senare, men just nu bara är jag. Jag känner, ja, det gör jag, jag är ju mänsklig. Jag har inget hopp för det togs ifrån mig för så länge sedan och det är inte helt oväntat att jag känner mig likgiltig ibland jämtemot situationen, det är en försvarsmekanism och det är den jag är. Inga krav kan ställas på mig för den rättigheten försvann för längesedan. Jag har makten över mig själv och detta är mitt val. Jag är nervös men det som tröstar är att jag har ingenting att förlora. Jag är bara nyfiken och vem vet, det kan leda till något positivt ändå? Vi får se.

Imorgon, då börjar en ny del, situation, berg-och-dalbana i mitt liv. Det enda jag kan tänka på är en låt i mitt huvud för det är så som den jag känner mig just nu. Det är så skönt när låtar kan beskriva hur man känner sig för då sitter orden bättre:

Dark Come Soon. Fantastisk:




Dark, you can't come soon enough for me
Saved from one more day of misery
Everything I love, get back from me now
Everyone I love, I need you now

Don’t forget a million miles for me
Safe, and another day can pass by me
Everything I love, get back for me now
Everyone I love, I need you now

So what I lied, I lie to me too
So what I lied, I lie to me too

Hold out for the ones you know will love you
Hide out from the ones you know will love you too
You, you, you too

Right to the edge I’m barely there
Slow to make my move; I’m almost there
Everything I say, I say to me first
Everything I do, I do to me first

So what I lied, I lie to me too
So what I lied, I lie to me too

Hold out for the ones you know will love you
Hide out from the ones you know will love you too
You, you, you too

Dark, you can’t come soon enough for me

Winner.

Det slog mig just att det är två dagar kvar. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om det. Det är nog bäst att bara låta det vara och se vad som händer. Det finns ord men jag finner dem inte. Jag har nog inte förstått det hela än. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Jag har bestämt mig att inte tänka så mycket på det, att låta saker och ting hända av sig själv. Det är nog bäst så.

Mamma kommer hem ikväll. Det ska bli skönt att träffa henne igen. Har saknat henne väldigt mycket nu när hon har varit borta, vi spenderar ju rätt mycket tid tillsammans. Jag undrar hur jag ska klara mig om vi flyttar långt ifrån varandra. Jag vill inte ens tänka tanken, dock vet jag att jag kommer nog inte spendera hela mitt liv i Malmö.

Jag har tänkt mycket på saker och ting, på mina drömmar jag har. Drömmar som kan uppfyllas. De känns inte så hopplösa längre och jag ser fram emot att slå slag i saken och få dem att hända. Jag ser fram emot ett liv där jag hör hemma, ett liv där jag lever på mina egna villkor och gör saker som jag älskar. Jag börjar närma mig så smått. Det är dags att börja tänka på sig själv, för när jag mår bra kan jag få andra att må bra. Jag är ung, fastän jag känner mig gammal.

Det finns så mycket jag vill skriva, uttrycka och känna. Ibland är det bara svårt att göra det. Nästa vecka kommer eventuellt ändra väldigt mycket i mitt liv, eller det kommer vara en vecka då jag växer. Det kommer vara en vecka med massor av känslor och även fast jag vet att klarar det så är jag ändå orolig.

Men en sak är säker, jag kan inte brytas ner. Jag blir bara starkare. You can't spell my surname without "win". Jag är en vinnare, en kämpe, en fighter. It's in my name. Nu ska jag koka kaffe och njuta av livet.

In progress.

Måste börja våga lite mer för att vinna lite mer. Förstår mig inte på mig själv ibland, fast jag kanske borde sluta tänka efter så jävla mycket ibland. Det är bara jobbigt att gå miste om tillfällen som man kanske hade sett på annorlunda förr. Jag kanske har mognat. Är det för att jag är mer säker på vad jag vill, mer kräsen och inte lika krävande? Det känns enormt jobbigt att pendla mellan extrovert till introvert, att inte ha en stadig grund, inte veta exakt hur man kommer att bete sig i slutändan. Jag vågar inte lova saker och jag vågar inte hoppa in i något där jag känner att jag kommer tappa balansen, vilket håll det än må vara som jag faller. Har låtit människor gå som försökt nå in, folk som försökt förstå och ta kontakt. Jag har bara inte orkat, inte velat känna så hårt och mycket. Ville ha mitt space och inte bli kvävd. Ville ha närhet men inte alltför nära. Börjar känna förändring nu och det är skrämmande, börjar känna och det är som ett knytnävslag i magen. Samtidigt som det känns bra att känna. Jag borde nog börja våga ändå. För att känna att jag verkligen lever, liksom.

Mest av allt vill jag förstå mig själv. Innerst inne gör jag väl det, varför jag är som jag är. Jag vill mest bara hitta orden och kunna förklara för folk när de frågar. Eller kanske, mest av allt vill jag kunna förklara för mig själv med så få ord som möjligt. Som typ, "du är bra nog, Sara".

Jag ber om ursäkt ifall detta inlägget inte verkar vettigt. Det är mestadels ordbajs och jag kände för att skriva lite. Jag mår bra. Jag mår bra. Jag mår bra. Jag mår bättre nu.

Min underbara mamma fyller år idag. Hoppas hon har haft en fin födelsedag uppe i Trollhättan. Mamma, jag älskar dig över allt annat. Du är min bästa vän och kommer alltid förbli det. Tack för att du finns och för allt du gjort för mig. Utan dig skulle jag aldrig klarat mig så här långt i livet. Tack, tack, tack, jag älskar dig!

Extas.

Idag har jag fixat biljett till Tegan and Sara konserten i Lund, 21 november. Helt underbart. Jag längtar så in i helvete.

Sitter just nu och lyssnar på The Cranberries och dricker kaffe. Brukar inte dricka så mycket kaffe nuförtiden men idag är jag utmattad av allt tänkande fram och tillbaka. Träffade Jette och vi pratade om mailet. Jag har svarat på det idag. Vet inte riktigt vad jag skulle skriva.. tankarna fortsätter snurra och retas med mig. De vill inte bli klara. Jag vet kanske inte vad jag vill?

Jag saknar mina systrar oerhört mycket just nu men jag finner det svårt att säga det till dem. Det har blivit svårt att prata om allt. Jag vill inte störa. Jag vill inte störa någon alls.

Tänker positivt, försöker det varje gång något negativt kommer upp. Det är kanske därför jag är så utmattad idag. Så mycket negativitet som måste ersättas med positivitet för att det finns så mycket inom mig som bunkrats upp under åren. Det är första gången på över 10 år som jag möter på halva vägen. Jag är mogen men ändå smått panikartad just nu.

Trots allt som händer ser jag fram emot allt fint som händer under hösten, saker som får min vardag att ljusna. Saker som värmer.

Epiphany.

Fick en idé när jag duschade innan idag. Jag hoppas att jag kan fullfölja den. Ett lite special project som jag eventuellt kommer berätta mer om senare, när allt är klarare för mig och jag har en viss plan. Min tanke var att jag skulle spåna vidare på idén idag, men..

Jag fick ett mail och mina tankar blev upptagna av något annat. Det är sådana här situationer jag önskar att jag hade något stadigt att luta mig åt. Jag vet inte vem som vill lyssna.

Medvetenhet.

Måste vara ett sammanträffande. Ja, vardagsironi på hög nivå och det lyckades att beröra. Små händelser i subtil form och jag känner mig som en ninja. Men går jag på ett sådant där japanskt golv som låter, så jag märks? Jag vet inte. Fast jag gillar läget. Jag är plötsligt medveten. Jag känner.

Min häl gör ont men det gör inget. Jag kan gå. Man får tänka positivt och det är svårt att vara negativ just nu när allt verkar flyta på i rätt riktning. För två år sedan hade jag varit rädd. Inte nu, inte längre. Det tar för mycket energi.

Leendet kan skapa tumult men det är skönt när man blir medveten att det finns någonting därinne.

Peppelipepp.

Det är något med värmen, tror jag, som gör att jag får enormt skumma drömmar just nu. Fast vissa är underhållande och roligare än andra. Jag tycker om att drömma, förutom när det är mardrömmar förstås. Det är inte ofta jag kommer ihåg drömmar men nu under sommaren har jag märkt att jag kommer ihåg fler. Awesome.

Längtar till Pride, känner mig riktigt pepp just nu. Det ska bli så skönt att slippa Malmö för en vecka och bara lulla runt i Stockholm. Utan någon som flåsar en i nacken hela tiden (eller ja, det är Pride så man vet aldrig vad som kan flåsa en i nacken där), känna man är där på sina egna villkor liksom.

Annars är jag lite förvirrad just nu. Bra förvirrad i alla fall. Inte på ett negativt sätt.

I spend all night losing sleep.

Jag hoppas verkligen att min medicin och min kropp snart blir vänner. Det är outhärdligt att vara riktigt trött och tro att man ska kunna somna direkt då man lägger sig i sängen men finner sig vara vaken i flera timmar. När man sedan lyckas somna och sedan vaknar märker man att man sovit på tok för lite. Jättebra tänker man, då kanske jag kan somna snabbt inatt. Ack, så fel man har. Det blir samma visa och denna gången ligger man uppe LÄNGRE än förra natten. Riktigt irriterande.

Funderar på om man ska ta en matlagningskurs. Jag vet inte varför jag börjat fundera på det, jag skyller på att jag inte är i mitt normala tillstånd. Kommer nog glömma bort dessa tankar över julen och fortsätta brottas med det faktum att jag är rädd för att laga mat som jag inte klarar av att äta. Mikrovågsugnen är nog den bästa uppfinningen någonsin. Fast jag brukar säga det om mobilen, datorn, äppelskäraren och stereon också. Vem orkar bestämma sig?

Känner att mitt inlägg är smått meningslöst. Har en massa tankar i huvudet och det är väl sånt som händer när man pendlar mellan att känna sig groggy och ambitiös. På ett sätt är det rätt spännande, ett annat sätt riktigt irriterande för jag kan hålla på med en sak bara för att märka att jag är rastlös och börja med en annan sak. Sedan blir jag plötsligt trött och stannar upp och känner mig smått yr i några minuter. Rince and repeat. Måste älska biverkningar, lite spänning i vardagen, sådär.

Och jag är konstant törstig. Muntorrhet är inget kul.

Iluvitwhenya.

Skulle kunna skriva hur mycket som helst om vad som snurrar runt i mitt huvud just nu. Fast det är svårt att få ner allt i ord ibland. Jag vet inte om jag är besviken på mig själv över en viss sak eller om jag gjorde det rätta valet i just den stunden. Det kändes inte som att situationen var den bästa, fastän jag hade gjort mig redo för den. Jag gjorde nog rätt när jag tänkte efter. Försöker samla mod nu till något som jag trodde jag redan hade. It's all a process but in the end it will heal you more than you know..

Lyssnar på Northern State, det var ett tag sedan. Kände för att studsa runt och sjunga med till något glatt och kaxigt. Yeah, ibland behövs det.

Imorgon blir det att åka till AiC och känna sig klaustrofobisk. Kan knappt bärga mig.

I wanna get myself back.

Det är skönt att mitt internet funkar hemma igen. Verkligen riktigt skönt. Har väl haft en bra helg, var på Jägersro Centrum idag med mor min och köpte lite nödvändiga saker som är bra att ha. Har bestämt mig att inhandla ett par lampor på IKEA när jag väl drar mig dit någon dag. Hade varit nice att ha vid mina fönster.

Ska nog klippa mig nästa vecka, mest bara fixa till lite av det som börjat växa. Vet inte riktigt om jag ska ha det jättekort eller om jag ska låta det växa med lite trimning now and then.. Vi får se.

Annars så är allt bra, det är bara lite saker som tar upp mina tankar. Inget som är oroväckande dock, vilket är skönt. Lite saknad bara. Bra saknad. Tror jag? Känner värme av tankarna. Bra att ha nu när det börjar bli vinter.

I can't say that I love you forever.

Mamma är och ser Michael Bolton just nu, hennes födelsedagspresent från hennes barn. Hon var så fin när hon gick och verkligen strålade av glädje. Det var skönt att se, hon förtjänar det verkligen.

Ibland förvånas jag över hur något som skulle kunna kännas så bra kan kännas så fel - och vice versa. Jag förbannar mig själv ibland, något som jag verkligen inte borde göra, för att jag inte är kapabel till att känna vad som jag tror hade varit underbart. Varför kan jag inte det? För att det är inte den jag är. Känslomässigt hade allt kunnat vara perfekt. Fysiskt hade det varit skrämmande, nästan outhärdligt.

Ibland är livet komplicerat. Det går vidare, jag kommer att finna harmoni och det jag verkligen söker. Det bara suger att vad som jag söker kan finnas inom räckhåll men denna gång är det jag som inte klarar av det. För jag kan verkligen inte. Att se något perfekt endast bli fiktivt, det är förvirrande.

Jag mår bra överlag, det är inte det. Det skulle mycket till att få mig att må bajs just nu.

Don't let go of my hand.

Inte gjort mycket idag. Jo, jag andas in ånga från färgen på mammas nymålade väggar. Vet inte om det är det eller musiken som gör att jag känner mig "hög".

Jag är så oerhört rastlös. Bestämde mig för att skippa Gyn idag och boka en ny tid senare. Borde inte gjort det, men kände mig inte så värst pepp på det idag (men vem fan känner sig pepp på att gå dit över huvud taget?).

Vill ha en bra helg, vet inte vad som ska hända men orkar inte bara sitta hemma och glo. Får tänka ut något. Blir väl till att hjälpa mamma få ordning på hennes hem. Vill dock inte hålla på med det hela helgen.

Lever just nu i ett virrvarv av känslor och ibland förstår jag inte mig själv. Det känns jobbigt men jag står just nu i en korsning och jag måste välja vilken väg att gå. Följa mitt hjärta eller min hjärna? Vara smart eller naiv? Det känns motstridigt att stå i korsningen själv, ingen som kan peka mig åt den rätta vägen. Så jag står kvar här en stund till. Avvaktar och ser.

Men helst hade jag velat att du kom hit, tog min hand och aldrig släppte den igen. Långsökt.

Gäsp.

Trött och åter trött. Ska snart bege mig till Lund. Allt känns fortfarande lite jobbigt, men jag får i alla fall försöka göra det bästa av situationen. Efter ett samtal med Linda igår så har bestämt mig för att eventuellt ta en paus i studierna om jag inte får detta fixat. Så det blir till att söka jobb, men vad? Har funderat på att pröva mina chanser över sundet. Jag kan ju en del danska, så det bör väl inte vara så svårt? Man lär sig, det sa Linda i alla fall..

Jag har haft en del intressanta konversationer de två senaste dagarna med en kurskamrat, angående kön. Det känns skönt att diskutera med någon som inte är så insatt, att få höra dennes synpunkter och åsikter. Man har blivit så inskränkt av all genusvetenskap och RFSL att man antar att alla vet redan vad socialt kön, respektive mentalt kön är, men så är det ju faktiskt inte.

I Danmark har de inte genusvetenskap, förresten.

Jag söker fortfarande sovplats i Stockholm under EuroPride, någon som kan erbjuda sig..?

Knockback.

Underkänd på en tenta. Nu känns det som att hela världen rasar igen. Jag vet att jag kanske överdriver, men det känns tugnt att inte kunna göra om tentan - som är en salstenta- förrens den 26:e augusti. Jag klarar inte av att börja en ny termin med samma tjafs igen, CSN strular, etc etc. Jag vet inte längre, kanske ska jag sluta studera. Söka jobb. Det känns bara som att när allting börjar bli bra så kommer det alltid något som gör att man går i motvind.

Inte nog med det, vi har statistik - kvantitativ metod - i sociologin nu. Jag vill helst gräva ner mig, jag förstår inte varför vi ska räkna ut alla dessa saker som vi gör nu. Jag vill inte syssla med statistik! Jag vill inte ens veta vad arimetisk median är! Jag skiter väl i vilket!

Fuck. Jag vet inte längre. Det kändes så grymt bra att ha ett mål, något att sträva efter, men just nu vet jag inte ens om det är värt allt detta jobb. All denna besvikelse, känslan av att känna sig så jävla dum. För det gör jag. Jag känner mig korkad helt enkelt. Det verkar som att alla andra klarar det, medans jag hela tiden får kämpa med att förstå.

Har kollat runt efter jobb men det finns inget. Önskar att jag kunde vinna på lotto eller något, men vad är oddsen om man inte ens spelar på lotto?

Blä. Nu ska jag ha kaffe och göra klart utkastet på denna enkäten..