So what?

Sov inte mycket inatt. Jag vaknade och vaknade varje gång jag somnade och somnade. Låg och vred och vände mig tidigt på morgonen tills jag beslutade mig att gå upp och dricka kaffe. Har hällt i mig en del under dagen men det var väntat. Det är inte så att jag legat och tänkt en massa under natten, för det har jag inte. Det måste vara något i mitt undermedvetna som är oroligt eller påverkat, helt enkelt nervöst, det vore inte alls konstigt. Det är helt ut sagt förståeligt med tanke på vad som inträffar imorgon runt den här tiden och jag försöker att koppla bort tankarna men de faller tillbaka hela tiden. Nervöst, nervöst, nervöst, oroligt, oroligt, oroligt och det är klart att jag är påverkad fastän jag inte vill vara det. Det går inte att undvika för att jag är rent ut sagt mänsklig och vore jag inte det vore jag fan ta mig en sociopat. Det känns skönt att känna någonting men ändå inte, jag vill inte känna och jag vill egentligen vara stark. Det är jag, jag är stark men jag känner mig så extremt svag just nu. Jävla ångest, den försvinner, den kommer försvinna när allt är sagt och gjort, förhoppningsvis. Jag förväntar mig inget, jag har inga krav mer än de som jag kan tänkas ställa senare, men just nu bara är jag. Jag känner, ja, det gör jag, jag är ju mänsklig. Jag har inget hopp för det togs ifrån mig för så länge sedan och det är inte helt oväntat att jag känner mig likgiltig ibland jämtemot situationen, det är en försvarsmekanism och det är den jag är. Inga krav kan ställas på mig för den rättigheten försvann för längesedan. Jag har makten över mig själv och detta är mitt val. Jag är nervös men det som tröstar är att jag har ingenting att förlora. Jag är bara nyfiken och vem vet, det kan leda till något positivt ändå? Vi får se.

Imorgon, då börjar en ny del, situation, berg-och-dalbana i mitt liv. Det enda jag kan tänka på är en låt i mitt huvud för det är så som den jag känner mig just nu. Det är så skönt när låtar kan beskriva hur man känner sig för då sitter orden bättre:

Dark Come Soon. Fantastisk:




Dark, you can't come soon enough for me
Saved from one more day of misery
Everything I love, get back from me now
Everyone I love, I need you now

Don’t forget a million miles for me
Safe, and another day can pass by me
Everything I love, get back for me now
Everyone I love, I need you now

So what I lied, I lie to me too
So what I lied, I lie to me too

Hold out for the ones you know will love you
Hide out from the ones you know will love you too
You, you, you too

Right to the edge I’m barely there
Slow to make my move; I’m almost there
Everything I say, I say to me first
Everything I do, I do to me first

So what I lied, I lie to me too
So what I lied, I lie to me too

Hold out for the ones you know will love you
Hide out from the ones you know will love you too
You, you, you too

Dark, you can’t come soon enough for me

Process.

Onödig torsdag. Riktigt onödig. Saker och ting gör det inte bättre när man får ett tråkigt besked som gör en orolig. Känner mig så jävla maktlös. Tacka fan för att det är fredag imorgon och hoppas jävlar i det att man inte får några fler tråkiga nyheter inom snar framtid.

Jag är så trött på vissa personer också. Jag är så trött på att känna mig utanför i något som jag borde känna mig jävligt hemma i. Jag är trött på mig själv. Jag är trött. Jag är för trött för att ta kontroll över mina tankar just nu.

Ibland vill jag bara kunna sitta och snacka om allt jävla skit som pågår i mitt huvud och känna att du lyssnar och bryr dig. Allt det försvann för ett tag sedan. Ända sedan dess vågar man inte ens prata alls.

Det gör ont att tänka efter och sakna något och någon som man är rädd att man aldrig kommer få tillbaka. Hur nära man än står.

Det gör ont att upptäcka hur skadad man egentligen är. För varje steg i rätt riktning lär jag mig någonting nytt. För varje ny styrka lär jag mig en ny svaghet. Ibland tappar jag balansen. Som idag. For what it's worth, jag får tillbaka min balans förr eller senare. Ibland önskar jag bara att få höra några få ord från vissa speciella personer, som en uppmuntran att fortsätta kämpa. Allt hade känts så mycket lättare då. Kämpa kommer jag göra över huvud taget, definitivt.

I hear noises in the darkness.

Sitter hemma hos mamma och ska snart sova. Känner mig rätt trött, inte bara fysiskt men mentalt också. Funderar lite kring olika saker och har konstaterat att det kunde varit värre, mycket värre. Lite optimistisk får man trots allt vara, man har mått sämre. Jag är nog lite vilsen just nu bara. Det känns som att jag inte riktigt platsar någonstans, jag orkar dock inte leta efter vad som kan ge mig sinnesro. Jag har förstått att det krävs någon förändring, jag känner mig ensam. Fastän jag egentligen inte är det, fysiskt. Det skrämmer mig att jag har en längtan att försvinna ifrån allt som finns här, att börja på nytt någon annanstans. Jag vet inte om jag kan kalla det att rymma eller att ta tag i livet. Jag gillar inte att rymma ifrån problem men jag vill komma bort ifrån Malmö, kanske Sverige. Det känns som att jag har gjort mitt här. Samtidigt är det tryggt att finnas här.. Världen därute är skrämmande och vad skulle jag ta mig till om jag mår ännu sämre på en helt ny plats? Det är väl tur att jag inte är rik, eller rättare sagt, har råd att ta mig ifrån Malmö. Tanken är spännande, ibland är det bra att drömma. Det är en flykt i sig. Jag ser ofta fram emot att sova eftersom det bästa jag vet är att drömma.

I woke up shaking.

Då har man upplevt något som man aldrig trodde man skulle uppleva. Ett jordskalv, inte mindre än 4,7 på Ritcher's skalan. Otippat. Vaknade av att min säng skakade något enormt och jag trodde först att jag drömde. Jag förstod inte riktigt men sedan vaknade jag till och förstod vad som verkligen hände. Det var jävligt läskigt att uppleva det på 8:e våningen måste jag medge. Jag for upp ur sängen och loggade in på nätet för att kolla om det hade skrivits någonting men jag fann inget. Ringde mamma och fick det bekräftat, hon hade känt det också. Sedan började nyheterna strömma in. Det var verkligen inte en dröm. En jordbävning, i Skåne, jag upplevde det. Hela mitt liv har jag hört att det inte skulle vara möjligt. But nature works in mysterious ways..

Har inte kunnat somna om. Sovit mindre än två timmar. Kanske naturen försöker ge mig ett tecken? Fast det är det sista jag tänker på nu, egentligen. Jag var verkligen rädd och då får man så många tankar i huvudet. Jag kanske borde ringa den där personen någon gång, man vet aldrig när jorden går under..