Soz.

Segt med uppdateringar på sistone, jag vet. Ber om ursäkt men jag har haft tankarna på annat håll. Kan berätta lite om vart de varit:

Jag har just nu börjat skissa på ett eget litet projekt, något som jag ser fram emot väldigt mycket. Har blivit inspirerad och känner att det börjar rycka i fingrarna lite. Hur som helst, kan inte gå in på det djupare än såhär just nu eftersom det fortfarande inte har passerat "startgroparna" än. Men det kommer det göra och då lär jag definitivt uppdatera er om saken.

Idag har jag surfat runt på hemsidor av olika fotografer och dylikt. Snubblade över den här sidan och blev riktigt imponerad. Längtar tills jag själv kan göra något dylikt, grunge är en sådan häftig stil när det gäller att ta foton och redigera dem. Men jag måste införskaffa en digital systemkamera först. Kanske lite svårare sagt än gjort, men det är skönt att ha ett mål i alla fall!

Människor från det förflutna har även dykt upp och jag anser att allt händer av en mening. Vad framtiden har att erbjuda är något som visar sig, helt enkelt.

Den nya designen på bloggen har lagts åt sidan lite, tyvärr. Just nu är jag halvt sjuk men är på bättringsvägen tror jag. Dessutom är min mamma så sjukt bra! Vill bara påpeka det.

Just keep sneezing.

Inte gjort så mycket idag. Tanken var att jag skulle in till stan och träffa Vicky, men hon tyckte jag skulle stanna hemma pga min förkylning. Så jag gjorde som hon sa och har försökt kurera mig så gått det går med flera koppar te.

Har även pratat med mamma och peppat henne inom en viss sak och jag känner mig väldigt stolt över henne. Sedan såg vi Cold Case tillsammans, vilket har blivit en god vana nu. Den serien är bara så underbart bra.

Ikväll känner jag mig lite bättre och jag hoppas att förkylningen har börjat avta. Det räcker att ha mensvärk, liksom. Eftersom jag mår bättre känner jag mig lite givmild och bjuder på en bild:


Mark, Jag och Jonas! Det är världens bästa Noja som tagit den under paraden, Stockholm Pride 2009.

Sneez.. Err, greetings!

Vaknade i morse och kände mig ännu sämre än vad jag gjorde igår. Nu är jag förkyld på riktigt. Det kanske behövs att jag blir sådär riktigt förkyld för att sedan bli riktigt frisk. Orkar inte med allt pendlande fram och tillbaka och vara orolig att bli sjuk men sedan inte bli det alls. Så denna förkylning är faktiskt välkommen, tro det eller ej. Jag har tampats med värre.

Bortsett från förkylningen mår jag relativt bra. Det känns fortfarande konstigt att skriva "bra" men jag mår inte dåligt, inte psykiskt, inte på det sättet som jag gjort innan. Jag är heller inte rädd längre för att må bra och att leva i balans. Jag är mest rädd för att vara sårbar och det är väl något som de flesta är rädda för. Det har inte varit lätt att börja släppa saker och ting eftersom ens tankesätt har varit på ett och samma sätt i flera år, det är riktigt jobbigt att ändra sådana rutiner som tankarna i mitt huvud ger mig. För första gången på väldigt länge är jag positiv. Jag känner mig stark och jag känner mig modig. Jag känner mig värd och jag känner mig värdig. Jag känner mig själv.

För tre år sedan var jag ett vrak och jag höll allting inne, jag levde i ett förhållande som var destruktivt för mig själv, för oss, för människor runtomkring. För två och ett halvt år sedan var jag ännu värre. Jag höll fortfarande allting inne, relationen var slut men jag hade aldrig känt mig så ensam men ändå så fri som när det tog slut. För ett år sedan var jag isolerad och psykiskt självdestruktiv. Jag led av sömnbrist och jag kunde inte glädjas av någonting. Jag ljög för mig själv och alla andra och jag blev en jävel på att låtsas. Jag behövde hjälp och jag berättade allt för min mamma. Jag skämdes. Hon dömde mig inte, hon gjorde tvärtemot det jag fasat för att hon skulle göra och det gav mig kraft att ta tag i mig själv. På bara några veckor hade jag vänt om väldigt mycket av mitt liv men jag mådde fortfarande dåligt. Jag hade accepterat att jag var sjuk och det är något av det bästa jag gjort i mitt liv. Jag såg på depressionen med andra ögon, såg vad den hade gjort mot mig och jag bestämde mig för att hitta ett sätt att leva med den. Idag, nuläget, kan jag höra mig själv säga att "så här bra har jag inte mått på flera år", jag kan inte ens minnas när det var jag mådde så här bra. Jag är stolt över mig själv. Jag känner fortfarande skuld och skam men jag vet innerst inne att jag är värd mer än vad jag (eller någon annan för den delen) gjort mot mig själv.

Du sa att jag aldrig skulle hitta någon annan som skulle älska mig, ingen annan skulle tycka jag var snygg för att jag var så jävla ful. Ingen annan skulle vilja ha mig om du lämnade mig. Du hade fel, så jävla fel.

Jag tror jag har feber. Det kanske är därför jag skriver så mycket om det förflutna. Eller så ville jag bara få ut vissa saker. Det förflutna har visserligen skapat den jag är idag och trots allt som hänt är jag glad för de erfarenheter jag fått och jag försöker använda mig av dem på ett positivt sätt. En sak till, jag är tacksam för alla som stått ut med mig och som jag idag kan fortfarande kalla vänner och familj. Samt tack till de som läser detta, varför ni gör det har jag ingen aning, men tack!

Happy International Orgasm Day!

Helt underbar dag egentligen. Fler sådana dagar behövs, där man främjar lust, njutning. Det sköna i livet.

Har spenderat dagen med att läsa Tusen Små Bitar av James Frey. Har dragit mig länge för att läsa den boken men nu när jag väl gjorde det kunde jag inte lägga mig ifrån den. Har redan läst över 300 sidor i den. Den är som ett knytnäveslag i magen i början. Den är hemsk, brutal och den äcklar en. Men den är ren och den är sanning. Det är längesedan jag läste en sådan här bok. Jag minns då jag läste Yolanda - en bok som fick mig att må riktigt riktigt dåligt. Det var sanning det med, slående sanning och det gjorde ont att veta. Jag kan inte riktigt jämföra dessa böcker med varandra men de båda har i alla fall fått mig att uppskatta det liv jag lever mer. I alla fall för stunden.

Tror jag håller på att bli förkyld. Jag är smått snuvig och nyser rätt ofta. Annars är allt väldigt lugnt. Jag längtar tills jag får pengar i slutet av månaden för då ska jag köpa ett par böcker jag såg på Sök & Finn för några veckor sedan. Böcker som jag länge sett fram emot att läsa.

First realize that you are sick;
then you can move toward health.

En del av stycke 71 i Tao Te Ching av Lau Tzu, översättning: Stephen Mitchell. Denna bok nämns även i Tusen Små Bitar. Just dessa två rader är betydelsefulla för mig.

I feel sick.

Har inte mått bra alls hela denna dagen, illamående, huvudvärk och riktigt trött. Ville verkligen inte gå ur sängen och har spenderat den mesta tiden liggandes med min laptop och glott på The L-Word avsnitt. Fan vad jag stör mig på Jenny, bara mer och mer. Precis börjat se andra säsongen och äntligen hunnit ikapp där jag slutade se serien. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om serien, den är okey, men inte den bästa. Är jag en dålig flata?

Imorgon ska jag till min läkare. Jag vill verkligen inte. Jag tycker verkligen inte om honom och jag får verkligen ångest av att gå dit. Jag kanske borde säga det till honom?

Dessutom är jag grymt irriterad över en sak och jag känner mig så himla.. nonchalerad. Det blir väl bättre, eller hur?