One step closer.

Jag fortsätter med mina promenader och jag njuter av dem. Igår tog jag en liten promenad runt Ögårdsparken i det fina vädret. Idag ska jag promenera upp till stan igen eftersom jag ska ha möte på Fenix. Hoppas på att jag snart ska få mitt gymkort, det hade varit riktigt nice.

Jag har inget direkt planerat i helgen och jag tror att det kommer bli en hemmahelg. Förutom ikväll då jag eventuellt ska en sväng till Maia, hon fyller år. Nästa helg blir det bio i alla fall!

Ironiskt eller ej, jag hade tänkt att börja gå på kung fu-passen igen nu när jag känner mig bättre. Så har de börjat med terminer och då terminsavgift. Har tyvärr inte råd med det nu så jag får vänta till nästa termin, dvs början av nästa år. Lite trist men då har jag åtminstone något att se fram emot och jag får fortsätta hemma med det jag kan redan. Jag tog en paus eftersom min rygg blev dum och jag fick en av mina svackor.

Svackan är över och jag mår bra. I tisdags var det första gången i mitt liv jag inte kände ångest över att betala mina räkningar, trots att jag har riktigt lite att röra mig på dena månaden (det är därför jag valde att inte betala terminsavgiften för då hade jag haft 600 kr kvar att leva på denna månaden). Istället betalade jag dem och kände mig glad över att få det gjort. Riktigt skönt!

Lägger in en bild på mig, färgade håret för en vecka sedan och så här ser jag ut nu:

Hedonism.

Jag tycker det är lite synd att jag inte skriver här oftare. Det är inte så att jag inte har mycket att skriva om, det är bara jävligt svårt att få ner mina tankar i skrift. Dessutom är mina tankar mest förvirrade just nu och det är kanske mindre roligt. Jag lever i alla fall och jag gör framsteg. Dessa framsteg kanske inte syns, men de känns i mig. Det är allt som räknas, de må vara små för vissa men jävligt stora för mig.

Jag har en inköpslista i mitt huvud med saker som ska främja mitt mående. En spikmatta till exempel. Mycket av det jag vill ha är snäppet dyrare än vad min ekonomi klarar av just nu så det gäller till att spara lite då och då. Förhoppningsvis kommer jag börja gymma snart och därefter ta tag i kung fu igen. Har även börjat leka med tanken att ta upp joggning lite. Fast jag vill tillbaka till kwoonen och tai chin och baguan. Jag saknar.. Min rygg hatar mig just nu och mitt humör är jobbigt. Allt i sinom tid.

Hur som helst, jag mår lite bättre och är lite starkare. Jag är inte nöjd men jag känner att jag klarar av mer, det är bra. Jag försöker fokusera mig på saker som får mig att må bra och att sålla bort de saker som får mig att må dåligt. Det är ensamt, tufft och jobbigt. Men det behövs och jag kommer må bättre av det. Dessutom måste jag sluta vara alla till lags hela tiden och tänka mer på mig själv. Det är lättare sagt än gjort.

Annars har man druckit Captain Morgan's Spiced Gold med Cola, njutit av solen med gott sällskap, kollat på Brothers and Sisters med mamma och spelat intressanta spel på sistone. Funderar lite halvt om att åka till Stockholm Pride i år men det är saknaden av sovplats som hindrar mig. Eller snarare ekonomin då jag inte har råd att betala för en sovplats. Fast hey, det finns ju saker att göra i Malmö också, som typ sitta i en park full av ankskit.

I feel sick.

Har inte mått bra alls hela denna dagen, illamående, huvudvärk och riktigt trött. Ville verkligen inte gå ur sängen och har spenderat den mesta tiden liggandes med min laptop och glott på The L-Word avsnitt. Fan vad jag stör mig på Jenny, bara mer och mer. Precis börjat se andra säsongen och äntligen hunnit ikapp där jag slutade se serien. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om serien, den är okey, men inte den bästa. Är jag en dålig flata?

Imorgon ska jag till min läkare. Jag vill verkligen inte. Jag tycker verkligen inte om honom och jag får verkligen ångest av att gå dit. Jag kanske borde säga det till honom?

Dessutom är jag grymt irriterad över en sak och jag känner mig så himla.. nonchalerad. Det blir väl bättre, eller hur?

I spend all night losing sleep.

Jag hoppas verkligen att min medicin och min kropp snart blir vänner. Det är outhärdligt att vara riktigt trött och tro att man ska kunna somna direkt då man lägger sig i sängen men finner sig vara vaken i flera timmar. När man sedan lyckas somna och sedan vaknar märker man att man sovit på tok för lite. Jättebra tänker man, då kanske jag kan somna snabbt inatt. Ack, så fel man har. Det blir samma visa och denna gången ligger man uppe LÄNGRE än förra natten. Riktigt irriterande.

Funderar på om man ska ta en matlagningskurs. Jag vet inte varför jag börjat fundera på det, jag skyller på att jag inte är i mitt normala tillstånd. Kommer nog glömma bort dessa tankar över julen och fortsätta brottas med det faktum att jag är rädd för att laga mat som jag inte klarar av att äta. Mikrovågsugnen är nog den bästa uppfinningen någonsin. Fast jag brukar säga det om mobilen, datorn, äppelskäraren och stereon också. Vem orkar bestämma sig?

Känner att mitt inlägg är smått meningslöst. Har en massa tankar i huvudet och det är väl sånt som händer när man pendlar mellan att känna sig groggy och ambitiös. På ett sätt är det rätt spännande, ett annat sätt riktigt irriterande för jag kan hålla på med en sak bara för att märka att jag är rastlös och börja med en annan sak. Sedan blir jag plötsligt trött och stannar upp och känner mig smått yr i några minuter. Rince and repeat. Måste älska biverkningar, lite spänning i vardagen, sådär.

Och jag är konstant törstig. Muntorrhet är inget kul.

Sjukskriven.

Var hos läkaren idag och jag tyckte verkligen inte om det. Mådde sämre än vad jag mådde när jag gick dit, mestadels för att jag känner mig så oerhört nonchalerad av just den läkaren. Han lyssnar inte. Nåväl, jag blev sjukskriven i ungefär fyra veckor medan jag tar medicin och sedan får "vi" (är det inte ändå jag?) se om jag mår bättre. Eh, okej... Jag bad om att få hjälp och jag får piller som jag tagit förr. Jag vill förbi Vårdcentralen-stadiet och få riktig hjälp. Någon som lyssnar, någon som inte bara ger en medicin och sedan tror att man ska må bättre efter fyra veckor. Medicinen TAR fyra veckor för att man ska börja känna av den. Suck.

Nog med det. Hade det trevligt med Sofia igår. Önskar att vi umgicks mer, det känns trist att det blivit så här. Vi var ju best pals, Timon & Pumba, ja det var vi mot världen. Fast det är det kanske fortfarande. Bara lite sådär, distanserat.

Nåväl, imorgon ska jag hämta ut min medicin och sedan slappa. Nu ska jag glo lite på Ellen Degeneres och hennes underbara stand-up och bara skratta om hur bisarra vi människor är.

I choose to celebrate the first.

Hade svårt att somna inatt och sov ungefär 2-3 timmar. Jag trodde jag hade försovit mig i morse och fick skynda mig att äta frukost och fixa till mig någorlunda till mötet på Arbetsförmedlingen. Jag kom precis i tid, trodde jag. Det visade sig att jag hade fått för mig fel tid och att jag inte skulle vara där 8.30 utan 9.30. Jag var väldigt mycket i tid, så att säga. Den nya handläggaren var bra och trevlig. Jag berättade om min situation och hur jag känner mig i dagsläget. Det slutade med att hon tog beslut på att jag inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande just nu. Det vill säga, jag får inte ta något jobb.

Vad nu då? Jo, jag har en läkartid på onsdag då jag ska berätta om min situation (igen) och eventuellt bli sjukskriven. Handläggaren på Arbetsförmedlingen ansåg att jag hellre skulle vara sjukskriven och börja må bättre psykiskt utan krav från henne. Jag har länge dragit mig för att gå till läkaren men jag börjar fatta galoppen när två handläggare från olika myndigheter uppmanar mig för att sjukskriva mig. Fine, I give up. Jag sväljer min stolthet och tar tag i det. Innerst inne vet jag att det är det bästa för mig just nu. Jag vill bara så jävla gärna klara mig själv, leva som så många andra gör. Jag tänker bara inte på hur mycket det kan skada mig. Det är så oerhört svårt att be om hjälp och våga visa hur man egentligen mår.

Jag mår bra, faktiskt. Det är inte så att jag vill gå och dö, för livet är faktiskt underbart de stunder då allt bara flyter på. Jag har dock jävligt mycket ångest och det är den jag vill bli av med. Känner att jag sakta men säkert glider in i livet och i umgängeskretsar lite här och var, det är bara något som inte stämmer. Måste sätta fingert på det.

Monday, Monday, Monday.

Varit på AiC, sökte efter något vettigt jobb. Fann inget. Snackade lite med min handläggare. Hon verkar riktigt bekymrad över min hälsa och det är väl trevligt att känna att någon verkligen ser efter ens behov. Hon ska tydligen snacka med min socialsekreterare också.. Happ. Ska ringa vårdcentralen imorgon och se om jag kan snacka med en läkare där och få någon viss rekommendation. Jag vill inte bli sjukskriven precis men något som kan få mig att dämpa min ångest lite hade inte varit helt fel.

Är på oerhört bra humör trots allt. Lyssnar på bra musik hela dagarna och sjunger med. Fixar lite i lägenheten då och då för att få det lite mysigare.

Snart är det vinterkonferens och jag borde verkligen se om jag har ett liggunderlag. Det verkar som att jag har ett hemma hos mamma, hoppas det. Då slipper man slösa pengar på något man bara använder högst en gång om året. Men jag har för mig att jag har ett sedan sist jag var på Hultsfred.. Hoppas det är i någorlunda bra skick bara. Längtar till att träffa vännerna på vinterkonferensen, ska bli så mys att komma iväg och få tänka på annat.

Nu ska jag dricka klart mitt kaffe och pyssla med annat.

Omsättning.

Jaha, då ska man få se hur Wrath of the Lich King är. Åkte och köpte det i morse. Träffade Sofia på busshållsplatsen och det var härligt att snacka med henne igen. Saknat den människan. Ska kanske träffa henne på Vinylbaren imorgon. Så ska man till Tomboy också, vilket jag helt hade glömt skulle vara imorgon. NAJS SURPRAJS!

Öhm.. Ja. Jag är smått hungrig, trött och oerhört förvirrad, det vill säga att allt är som det ska. Sofia trodde jag hade gått ner i vikt. Har ingen lust att se om det är så. Frågade om jag åt. Vilket jag gör, jag har bara en sådan jävla grymt bra ämnesomsättning.

Jägersro Centrum med mamma på Söndag. Eventuellt fest hos Maria på Lördag. Beror på hur jag känner mig.

Du, allt blir bra. Allt blir bra till slut.

Don't let go of my hand.

Inte gjort mycket idag. Jo, jag andas in ånga från färgen på mammas nymålade väggar. Vet inte om det är det eller musiken som gör att jag känner mig "hög".

Jag är så oerhört rastlös. Bestämde mig för att skippa Gyn idag och boka en ny tid senare. Borde inte gjort det, men kände mig inte så värst pepp på det idag (men vem fan känner sig pepp på att gå dit över huvud taget?).

Vill ha en bra helg, vet inte vad som ska hända men orkar inte bara sitta hemma och glo. Får tänka ut något. Blir väl till att hjälpa mamma få ordning på hennes hem. Vill dock inte hålla på med det hela helgen.

Lever just nu i ett virrvarv av känslor och ibland förstår jag inte mig själv. Det känns jobbigt men jag står just nu i en korsning och jag måste välja vilken väg att gå. Följa mitt hjärta eller min hjärna? Vara smart eller naiv? Det känns motstridigt att stå i korsningen själv, ingen som kan peka mig åt den rätta vägen. Så jag står kvar här en stund till. Avvaktar och ser.

Men helst hade jag velat att du kom hit, tog min hand och aldrig släppte den igen. Långsökt.

So, like, yeah.

Tycker det behövs en bättre uppdatering av vad som händer just nu, för er som är intresserade. So here it goes.

Förra veckan:
Jag fick upp ögonen för vad som jag länge förnekat och tog tag i det. Städade min lägenhet för att få bort allt det dåliga, allt för att fortsätta må bättre. I över ett och ett halvt år har jag mått psykiskt dåligt, jag borde ha sjukskrivit mig. Fast jag förnekade det och fick en chock hur kasst jag egentligen mått när jag väl tänkte efter. Berättade allt för mamma, hon stöttade mig. Sa att hon var stolt. Jag fortsatte kämpa, det gör jag fortfarande. Nu mår jag så grymt bra.

Jag har bott hos mamma en bra tid nu, vilket inte många vet. Nu är jag redo att flytta tillbaka till min lägenhet, börja om på nytt. För nu ska den bli mer mig, mitt liv är mer mig än någon annan. Det är ju så det ska vara. Det är mitt liv och jag lever bara en gång. Livet är för kort för att må piss och förneka det. Kom fram till att jag ska gå till läkaren, få ett intyg på att jag kan bli deprimerad, stressad och okoncentrerad.

Måndags:
Gick till AiC, sökte jobb. Fanns inga som jag kunde söka med mina "speciella behov". Längtar tills de tar in mig på det andra programmet där jag verkligen kan få hjälp i den takten som känns bra för mig.

Igår:
Slöade. Efter så många dagar av konstant vara i farten behövde jag verkligen ta en paus. Vara mig själv. Lyssnade på musik och la pussel i datorn hela dagen. Spenderade kvällen att prata med en underbar vän som tyvärr bor i Finland. Mådde bra.

Idag:
Gick på informationsmöte om Jobbgarantin för ungdomar. Varit arbetssökande i snart tre månader (enligt Arbetsförmedlingen) och nu är det dags att få en spark framåt, enligt Arbetsförmedlingen. Efter den 21:e november blir jag inskriven och kan få ersättning för detta, vilket är skitbra. Hörde mig från och kan göra detta parallellt med det andra programmet vilket känns skönt, det vill säga ingen stress och ingen press. Min takt, mitt liv.

Gick och förbeställde Wrath of the Lich King och sedan besökte mammas jobb. Blev bjuden på lunch där. Så jävla god mat.

Mammas lägenhet är snart färdigrenoverad och det blir verkligen grymt fint. Hon kommer trivas så oerhört bra och det är så skönt att hon äntligen får en förändring.

Imorgon blir det ett besök på härliga Gyn för att ta cellprov. Känns läskigt men det är bäst att vara på den säkra sidan då folk i släkten haft cellförändringar.

Det var väl allt? Jo, jag tror det.