miniGNU - creating art since 1985

I choose to celebrate the first.

Hade svårt att somna inatt och sov ungefär 2-3 timmar. Jag trodde jag hade försovit mig i morse och fick skynda mig att äta frukost och fixa till mig någorlunda till mötet på Arbetsförmedlingen. Jag kom precis i tid, trodde jag. Det visade sig att jag hade fått för mig fel tid och att jag inte skulle vara där 8.30 utan 9.30. Jag var väldigt mycket i tid, så att säga. Den nya handläggaren var bra och trevlig. Jag berättade om min situation och hur jag känner mig i dagsläget. Det slutade med att hon tog beslut på att jag inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande just nu. Det vill säga, jag får inte ta något jobb.

Vad nu då? Jo, jag har en läkartid på onsdag då jag ska berätta om min situation (igen) och eventuellt bli sjukskriven. Handläggaren på Arbetsförmedlingen ansåg att jag hellre skulle vara sjukskriven och börja må bättre psykiskt utan krav från henne. Jag har länge dragit mig för att gå till läkaren men jag börjar fatta galoppen när två handläggare från olika myndigheter uppmanar mig för att sjukskriva mig. Fine, I give up. Jag sväljer min stolthet och tar tag i det. Innerst inne vet jag att det är det bästa för mig just nu. Jag vill bara så jävla gärna klara mig själv, leva som så många andra gör. Jag tänker bara inte på hur mycket det kan skada mig. Det är så oerhört svårt att be om hjälp och våga visa hur man egentligen mår.

Jag mår bra, faktiskt. Det är inte så att jag vill gå och dö, för livet är faktiskt underbart de stunder då allt bara flyter på. Jag har dock jävligt mycket ångest och det är den jag vill bli av med. Känner att jag sakta men säkert glider in i livet och i umgängeskretsar lite här och var, det är bara något som inte stämmer. Måste sätta fingert på det.