This is my December.

Igår vart jag på konsert med kära Cicci och hennes Markus, vi såg Anna Ternheim. Det var en riktigt vacker konsert, helt underbar! Hon spelade mina tre favoritlåtar och det var så.. ja.. vackert.

Ikväll upplevde jag något riktigt otäckt. En effekt av hur stark jag blivit. Allt blir så mycket mer intimare när man är medveten. Något som varit en del av livet kändes som något som trängde sig in, det skulle inte finnas där egentligen. Jag kände, lyssnade och det var obehagligt. Jag förstår mig själv bättre och bättre för varje dag.

Ibland är folk inte de man tror de är. Ibland förvånar de en. Ibland gör de en besviken. Ibland måste man välja. Ibland måste man gå vidare med dem. Ibland måste man gå vidare utan dem. Ibland måste man ge dem tid. Ibland ger man dem för mycket tid. Ibland är man bättre utan dem. Ibland är man ensam med dem. Ibland hör man inte hemma. Ibland räcker man inte till. Ibland har man inte mer att ge.

Men så länge man försöker vara det bästa man kan, så länge man kan leva med sig själv, kan man leva med andra och veta när det är dags att säga stopp. Ibland måste man göra tuffa val i livet.

My speak up.

Might paint something I might want to hang here someday
Might write something I might want to say to you someday
Might do something you'll be proud of someday
Mark my words, I might be something someday

So, like, yeah.

Tycker det behövs en bättre uppdatering av vad som händer just nu, för er som är intresserade. So here it goes.

Förra veckan:
Jag fick upp ögonen för vad som jag länge förnekat och tog tag i det. Städade min lägenhet för att få bort allt det dåliga, allt för att fortsätta må bättre. I över ett och ett halvt år har jag mått psykiskt dåligt, jag borde ha sjukskrivit mig. Fast jag förnekade det och fick en chock hur kasst jag egentligen mått när jag väl tänkte efter. Berättade allt för mamma, hon stöttade mig. Sa att hon var stolt. Jag fortsatte kämpa, det gör jag fortfarande. Nu mår jag så grymt bra.

Jag har bott hos mamma en bra tid nu, vilket inte många vet. Nu är jag redo att flytta tillbaka till min lägenhet, börja om på nytt. För nu ska den bli mer mig, mitt liv är mer mig än någon annan. Det är ju så det ska vara. Det är mitt liv och jag lever bara en gång. Livet är för kort för att må piss och förneka det. Kom fram till att jag ska gå till läkaren, få ett intyg på att jag kan bli deprimerad, stressad och okoncentrerad.

Måndags:
Gick till AiC, sökte jobb. Fanns inga som jag kunde söka med mina "speciella behov". Längtar tills de tar in mig på det andra programmet där jag verkligen kan få hjälp i den takten som känns bra för mig.

Igår:
Slöade. Efter så många dagar av konstant vara i farten behövde jag verkligen ta en paus. Vara mig själv. Lyssnade på musik och la pussel i datorn hela dagen. Spenderade kvällen att prata med en underbar vän som tyvärr bor i Finland. Mådde bra.

Idag:
Gick på informationsmöte om Jobbgarantin för ungdomar. Varit arbetssökande i snart tre månader (enligt Arbetsförmedlingen) och nu är det dags att få en spark framåt, enligt Arbetsförmedlingen. Efter den 21:e november blir jag inskriven och kan få ersättning för detta, vilket är skitbra. Hörde mig från och kan göra detta parallellt med det andra programmet vilket känns skönt, det vill säga ingen stress och ingen press. Min takt, mitt liv.

Gick och förbeställde Wrath of the Lich King och sedan besökte mammas jobb. Blev bjuden på lunch där. Så jävla god mat.

Mammas lägenhet är snart färdigrenoverad och det blir verkligen grymt fint. Hon kommer trivas så oerhört bra och det är så skönt att hon äntligen får en förändring.

Imorgon blir det ett besök på härliga Gyn för att ta cellprov. Känns läskigt men det är bäst att vara på den säkra sidan då folk i släkten haft cellförändringar.

Det var väl allt? Jo, jag tror det.

Anställningsintervju.

Så ska man snart på anställningsintervju och man känner sig lite nervös. Jag behöver ju verkligen ett jobb, så det gäller att charma så gott som bara den. Annars har jag ca 5 ansökningar som jag väntar svar på.

Vart på Soc igår och det gick väl bra, måste komplettera med några papper dock och ska lämna dem idag efter intervjun. Sedan får man hålla tummarna så att man får lite hjälp med månadens räkningar och lite matpengar. Det känns konstigt att vara i denna situationen, men min kontaktperson på Soc verkar schysst och det gör det hela lite mindre jobbigt.

Annars kämpar man vidare, det går ju inte att göra något annat. Jag är inte den som ger upp i första taget, vilket jag är jävligt stolt över. Hur mycket livet än känns motvilligt just nu, vilket det gör, så försöker jag i alla fall mitt bästa.

Man lär sig från sina misstag och jag har definitivt begått en del, men fan, ibland har det inte varit helt mitt eget fel.