This is my December.

Igår vart jag på konsert med kära Cicci och hennes Markus, vi såg Anna Ternheim. Det var en riktigt vacker konsert, helt underbar! Hon spelade mina tre favoritlåtar och det var så.. ja.. vackert.

Ikväll upplevde jag något riktigt otäckt. En effekt av hur stark jag blivit. Allt blir så mycket mer intimare när man är medveten. Något som varit en del av livet kändes som något som trängde sig in, det skulle inte finnas där egentligen. Jag kände, lyssnade och det var obehagligt. Jag förstår mig själv bättre och bättre för varje dag.

Ibland är folk inte de man tror de är. Ibland förvånar de en. Ibland gör de en besviken. Ibland måste man välja. Ibland måste man gå vidare med dem. Ibland måste man gå vidare utan dem. Ibland måste man ge dem tid. Ibland ger man dem för mycket tid. Ibland är man bättre utan dem. Ibland är man ensam med dem. Ibland hör man inte hemma. Ibland räcker man inte till. Ibland har man inte mer att ge.

Men så länge man försöker vara det bästa man kan, så länge man kan leva med sig själv, kan man leva med andra och veta när det är dags att säga stopp. Ibland måste man göra tuffa val i livet.

So what?

Sov inte mycket inatt. Jag vaknade och vaknade varje gång jag somnade och somnade. Låg och vred och vände mig tidigt på morgonen tills jag beslutade mig att gå upp och dricka kaffe. Har hällt i mig en del under dagen men det var väntat. Det är inte så att jag legat och tänkt en massa under natten, för det har jag inte. Det måste vara något i mitt undermedvetna som är oroligt eller påverkat, helt enkelt nervöst, det vore inte alls konstigt. Det är helt ut sagt förståeligt med tanke på vad som inträffar imorgon runt den här tiden och jag försöker att koppla bort tankarna men de faller tillbaka hela tiden. Nervöst, nervöst, nervöst, oroligt, oroligt, oroligt och det är klart att jag är påverkad fastän jag inte vill vara det. Det går inte att undvika för att jag är rent ut sagt mänsklig och vore jag inte det vore jag fan ta mig en sociopat. Det känns skönt att känna någonting men ändå inte, jag vill inte känna och jag vill egentligen vara stark. Det är jag, jag är stark men jag känner mig så extremt svag just nu. Jävla ångest, den försvinner, den kommer försvinna när allt är sagt och gjort, förhoppningsvis. Jag förväntar mig inget, jag har inga krav mer än de som jag kan tänkas ställa senare, men just nu bara är jag. Jag känner, ja, det gör jag, jag är ju mänsklig. Jag har inget hopp för det togs ifrån mig för så länge sedan och det är inte helt oväntat att jag känner mig likgiltig ibland jämtemot situationen, det är en försvarsmekanism och det är den jag är. Inga krav kan ställas på mig för den rättigheten försvann för längesedan. Jag har makten över mig själv och detta är mitt val. Jag är nervös men det som tröstar är att jag har ingenting att förlora. Jag är bara nyfiken och vem vet, det kan leda till något positivt ändå? Vi får se.

Imorgon, då börjar en ny del, situation, berg-och-dalbana i mitt liv. Det enda jag kan tänka på är en låt i mitt huvud för det är så som den jag känner mig just nu. Det är så skönt när låtar kan beskriva hur man känner sig för då sitter orden bättre:

Dark Come Soon. Fantastisk:




Dark, you can't come soon enough for me
Saved from one more day of misery
Everything I love, get back from me now
Everyone I love, I need you now

Don’t forget a million miles for me
Safe, and another day can pass by me
Everything I love, get back for me now
Everyone I love, I need you now

So what I lied, I lie to me too
So what I lied, I lie to me too

Hold out for the ones you know will love you
Hide out from the ones you know will love you too
You, you, you too

Right to the edge I’m barely there
Slow to make my move; I’m almost there
Everything I say, I say to me first
Everything I do, I do to me first

So what I lied, I lie to me too
So what I lied, I lie to me too

Hold out for the ones you know will love you
Hide out from the ones you know will love you too
You, you, you too

Dark, you can’t come soon enough for me

Process.

Onödig torsdag. Riktigt onödig. Saker och ting gör det inte bättre när man får ett tråkigt besked som gör en orolig. Känner mig så jävla maktlös. Tacka fan för att det är fredag imorgon och hoppas jävlar i det att man inte får några fler tråkiga nyheter inom snar framtid.

Jag är så trött på vissa personer också. Jag är så trött på att känna mig utanför i något som jag borde känna mig jävligt hemma i. Jag är trött på mig själv. Jag är trött. Jag är för trött för att ta kontroll över mina tankar just nu.

Ibland vill jag bara kunna sitta och snacka om allt jävla skit som pågår i mitt huvud och känna att du lyssnar och bryr dig. Allt det försvann för ett tag sedan. Ända sedan dess vågar man inte ens prata alls.

Det gör ont att tänka efter och sakna något och någon som man är rädd att man aldrig kommer få tillbaka. Hur nära man än står.

Det gör ont att upptäcka hur skadad man egentligen är. För varje steg i rätt riktning lär jag mig någonting nytt. För varje ny styrka lär jag mig en ny svaghet. Ibland tappar jag balansen. Som idag. For what it's worth, jag får tillbaka min balans förr eller senare. Ibland önskar jag bara att få höra några få ord från vissa speciella personer, som en uppmuntran att fortsätta kämpa. Allt hade känts så mycket lättare då. Kämpa kommer jag göra över huvud taget, definitivt.

Spotify-frälst.

Ja, det är nog så. Visserligen har Spotify inte all min favoritmusik, men det är så sjukt enkelt att hellre lyssna via Spotify än att byta skivor i stereon hela tiden. Sitter just nu och lyssnar på Staind, samtidigt som jag beklagar mig själv över att jag missar deras konsert i juni. Familjen är viktigare än musik och jag vill verkligen inte missa Minnas födelsedag, synd bara att jag sitter på ett tåg hem samma kväll som konserten.

Sitter och dricker kaffe just nu och tänker en hel del. Just nu om en sak på Fenix. Har ett beslut att ta men jag vet inte om jag är direkt redo för att säga ja, visserligen kan det vara bra för mig men å andra sidan vet jag inte om jag klarar av någon vidare form av större ansvar. Om jag tackar nej kommer det finnas en annan lösning och den är kanske inte lika bra för mig heller. Inte just nu. Bara tanken på det ger mig ångest. I slutändan gynnar väl båda besluten mig, det är hemskt hur trygga vi människor är i våra vanliga rutiner. Eller i vårt dåliga mående. Jag är kanske bara rädd för att misslyckas. Ja, det är nog så det är.

Ska till Fenix senare idag. Borde egentligen ge svar innan jag kommer dit men jag vet verkligen inte. Ett svar som "Jag vet inte.." gör ju verkligen ingenting om de vill ha svar så fort som möjligt.

Ibland undrar jag hur andra lyckas.

Getting ready for another year like this.

Tyvärr fick man inte leka med Sofia och Vicky igår. Fast man kommer nog träffa Vicky någon annan gång då hon är i Sverige igen. Sofia ska jag på bio med inom närmsta framtid och det är alltid trevligt. Blir nog Australia, vi får se.

Nyårsafton imorgon och jag känner mig pepp samtidigt som man har lite halvt ångest. Tiden går så fort och än har jag inte kommit över min åldersnoja. Det finns mycket jag måste göra nästa år, måste verkligen ta tag i saker och ting som jag känner kommer få mig att må bättre.

Kommer nog bli en lugn nyårsafton, middag hemma hos mor med mormor. Kanske några groggar och sedan fyverkerier. Jag är grymt rädd för fyrverkerier, förstår inte meningen med några ljuspinnar. Det är fint, såklart. Dock inte lika fint när folk kastar dem på andra eller när de skjuter nära husen så det börjar brinna på balkonger.

Fick beslutet på bostadsbidragsansökningen. Det var positivt. Det gör både mig och Soc glad.

Sjukskriven.

Var hos läkaren idag och jag tyckte verkligen inte om det. Mådde sämre än vad jag mådde när jag gick dit, mestadels för att jag känner mig så oerhört nonchalerad av just den läkaren. Han lyssnar inte. Nåväl, jag blev sjukskriven i ungefär fyra veckor medan jag tar medicin och sedan får "vi" (är det inte ändå jag?) se om jag mår bättre. Eh, okej... Jag bad om att få hjälp och jag får piller som jag tagit förr. Jag vill förbi Vårdcentralen-stadiet och få riktig hjälp. Någon som lyssnar, någon som inte bara ger en medicin och sedan tror att man ska må bättre efter fyra veckor. Medicinen TAR fyra veckor för att man ska börja känna av den. Suck.

Nog med det. Hade det trevligt med Sofia igår. Önskar att vi umgicks mer, det känns trist att det blivit så här. Vi var ju best pals, Timon & Pumba, ja det var vi mot världen. Fast det är det kanske fortfarande. Bara lite sådär, distanserat.

Nåväl, imorgon ska jag hämta ut min medicin och sedan slappa. Nu ska jag glo lite på Ellen Degeneres och hennes underbara stand-up och bara skratta om hur bisarra vi människor är.

I choose to celebrate the first.

Hade svårt att somna inatt och sov ungefär 2-3 timmar. Jag trodde jag hade försovit mig i morse och fick skynda mig att äta frukost och fixa till mig någorlunda till mötet på Arbetsförmedlingen. Jag kom precis i tid, trodde jag. Det visade sig att jag hade fått för mig fel tid och att jag inte skulle vara där 8.30 utan 9.30. Jag var väldigt mycket i tid, så att säga. Den nya handläggaren var bra och trevlig. Jag berättade om min situation och hur jag känner mig i dagsläget. Det slutade med att hon tog beslut på att jag inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande just nu. Det vill säga, jag får inte ta något jobb.

Vad nu då? Jo, jag har en läkartid på onsdag då jag ska berätta om min situation (igen) och eventuellt bli sjukskriven. Handläggaren på Arbetsförmedlingen ansåg att jag hellre skulle vara sjukskriven och börja må bättre psykiskt utan krav från henne. Jag har länge dragit mig för att gå till läkaren men jag börjar fatta galoppen när två handläggare från olika myndigheter uppmanar mig för att sjukskriva mig. Fine, I give up. Jag sväljer min stolthet och tar tag i det. Innerst inne vet jag att det är det bästa för mig just nu. Jag vill bara så jävla gärna klara mig själv, leva som så många andra gör. Jag tänker bara inte på hur mycket det kan skada mig. Det är så oerhört svårt att be om hjälp och våga visa hur man egentligen mår.

Jag mår bra, faktiskt. Det är inte så att jag vill gå och dö, för livet är faktiskt underbart de stunder då allt bara flyter på. Jag har dock jävligt mycket ångest och det är den jag vill bli av med. Känner att jag sakta men säkert glider in i livet och i umgängeskretsar lite här och var, det är bara något som inte stämmer. Måste sätta fingert på det.

Run, my baby, run.

Händer inte så mycket just nu, faktiskt. Går mest omkring och tar hand om mig själv så gott det går. Måste ringa vårdcentralen snart. Snacka om att dra sig. Varit på AiC idag, sökte ett jobb som sekreterare nånstans. Jag har äntligen förstått varför jag inte tycker om att sitta där och söka jobb. Det är så jädrans instängt. Inga fönster, små rum, rätt mycket människor. Jag blir smått klaustrofobisk och får bara känslan att alla stirrar på vad jag gör när jag sitter vid en av datorerna där. Inte för att de bryr sig eller stirrar, det är bara den hemska känslan av att känna sig instängd och övervakad. Hoppas på att komma ifrån där snart. Inte för att det är ett otrevligt ställe precis, där är alltid nybryggt kaffe (!) och kakor (!!) som jag aldrig smakat (!!!), trevlig personal och sådant. Men den lokalen ger mig ångest, hur mycket trevligheter det än finns där. Den är liksom bortsmusslad känns det som, där alla arbetslösa, förlåt, arbetssökande sitter och trycker. Som att man var en skam för samhället. Nä, jag borde sluta analysera allt.

Jag vill trycka en tröja. Jag orkar bara inte ta tag i det, haha.

I just want to go some place.

Har funderat mycket nu och det känns som att jag vill åka någonstans. Visserligen ska jag till Vinterkonferensen om några veckor, det lär bli kul, men inte samma sak.

Innan jag somnade igår fann jag mig själv att ligga och tänka på en viss person. Saknar den väldigt mycket. De långa och crazy samtalen man hade. De bara försvann. Jag antar att det inte riktigt var meningen. Det hade varit skönt att kunna ta telefonen, ringa personen och snacka som vi gjorde förr. Det är något som hindrar mig, dock.

Imorgon blir det AiC... Usch, jag vet inte. Allt känns så motstridigt just nu när det gäller jobbsökandet. Behöver andas, behöver kraft. Det är ångestladdat och det kändes verkligen inte så här innan. Bara tanken på att gå dit får mig att vilja springa så långt bort som möjligt. Jag kanske borde springa till Stockholm. Undrar hur många dagar det kommer ta? Nä, jag sväljer min ångest och går dit istället. För jag vet att det kommer inte alltid kännas så här.

Om min telefon hade varit nära mig just nu så hade jag sneglat på den.

Knockback.

Underkänd på en tenta. Nu känns det som att hela världen rasar igen. Jag vet att jag kanske överdriver, men det känns tugnt att inte kunna göra om tentan - som är en salstenta- förrens den 26:e augusti. Jag klarar inte av att börja en ny termin med samma tjafs igen, CSN strular, etc etc. Jag vet inte längre, kanske ska jag sluta studera. Söka jobb. Det känns bara som att när allting börjar bli bra så kommer det alltid något som gör att man går i motvind.

Inte nog med det, vi har statistik - kvantitativ metod - i sociologin nu. Jag vill helst gräva ner mig, jag förstår inte varför vi ska räkna ut alla dessa saker som vi gör nu. Jag vill inte syssla med statistik! Jag vill inte ens veta vad arimetisk median är! Jag skiter väl i vilket!

Fuck. Jag vet inte längre. Det kändes så grymt bra att ha ett mål, något att sträva efter, men just nu vet jag inte ens om det är värt allt detta jobb. All denna besvikelse, känslan av att känna sig så jävla dum. För det gör jag. Jag känner mig korkad helt enkelt. Det verkar som att alla andra klarar det, medans jag hela tiden får kämpa med att förstå.

Har kollat runt efter jobb men det finns inget. Önskar att jag kunde vinna på lotto eller något, men vad är oddsen om man inte ens spelar på lotto?

Blä. Nu ska jag ha kaffe och göra klart utkastet på denna enkäten..