This is my December.

Igår vart jag på konsert med kära Cicci och hennes Markus, vi såg Anna Ternheim. Det var en riktigt vacker konsert, helt underbar! Hon spelade mina tre favoritlåtar och det var så.. ja.. vackert.

Ikväll upplevde jag något riktigt otäckt. En effekt av hur stark jag blivit. Allt blir så mycket mer intimare när man är medveten. Något som varit en del av livet kändes som något som trängde sig in, det skulle inte finnas där egentligen. Jag kände, lyssnade och det var obehagligt. Jag förstår mig själv bättre och bättre för varje dag.

Ibland är folk inte de man tror de är. Ibland förvånar de en. Ibland gör de en besviken. Ibland måste man välja. Ibland måste man gå vidare med dem. Ibland måste man gå vidare utan dem. Ibland måste man ge dem tid. Ibland ger man dem för mycket tid. Ibland är man bättre utan dem. Ibland är man ensam med dem. Ibland hör man inte hemma. Ibland räcker man inte till. Ibland har man inte mer att ge.

Men så länge man försöker vara det bästa man kan, så länge man kan leva med sig själv, kan man leva med andra och veta när det är dags att säga stopp. Ibland måste man göra tuffa val i livet.

Process.

Onödig torsdag. Riktigt onödig. Saker och ting gör det inte bättre när man får ett tråkigt besked som gör en orolig. Känner mig så jävla maktlös. Tacka fan för att det är fredag imorgon och hoppas jävlar i det att man inte får några fler tråkiga nyheter inom snar framtid.

Jag är så trött på vissa personer också. Jag är så trött på att känna mig utanför i något som jag borde känna mig jävligt hemma i. Jag är trött på mig själv. Jag är trött. Jag är för trött för att ta kontroll över mina tankar just nu.

Ibland vill jag bara kunna sitta och snacka om allt jävla skit som pågår i mitt huvud och känna att du lyssnar och bryr dig. Allt det försvann för ett tag sedan. Ända sedan dess vågar man inte ens prata alls.

Det gör ont att tänka efter och sakna något och någon som man är rädd att man aldrig kommer få tillbaka. Hur nära man än står.

Det gör ont att upptäcka hur skadad man egentligen är. För varje steg i rätt riktning lär jag mig någonting nytt. För varje ny styrka lär jag mig en ny svaghet. Ibland tappar jag balansen. Som idag. For what it's worth, jag får tillbaka min balans förr eller senare. Ibland önskar jag bara att få höra några få ord från vissa speciella personer, som en uppmuntran att fortsätta kämpa. Allt hade känts så mycket lättare då. Kämpa kommer jag göra över huvud taget, definitivt.

In progress.

Måste börja våga lite mer för att vinna lite mer. Förstår mig inte på mig själv ibland, fast jag kanske borde sluta tänka efter så jävla mycket ibland. Det är bara jobbigt att gå miste om tillfällen som man kanske hade sett på annorlunda förr. Jag kanske har mognat. Är det för att jag är mer säker på vad jag vill, mer kräsen och inte lika krävande? Det känns enormt jobbigt att pendla mellan extrovert till introvert, att inte ha en stadig grund, inte veta exakt hur man kommer att bete sig i slutändan. Jag vågar inte lova saker och jag vågar inte hoppa in i något där jag känner att jag kommer tappa balansen, vilket håll det än må vara som jag faller. Har låtit människor gå som försökt nå in, folk som försökt förstå och ta kontakt. Jag har bara inte orkat, inte velat känna så hårt och mycket. Ville ha mitt space och inte bli kvävd. Ville ha närhet men inte alltför nära. Börjar känna förändring nu och det är skrämmande, börjar känna och det är som ett knytnävslag i magen. Samtidigt som det känns bra att känna. Jag borde nog börja våga ändå. För att känna att jag verkligen lever, liksom.

Mest av allt vill jag förstå mig själv. Innerst inne gör jag väl det, varför jag är som jag är. Jag vill mest bara hitta orden och kunna förklara för folk när de frågar. Eller kanske, mest av allt vill jag kunna förklara för mig själv med så få ord som möjligt. Som typ, "du är bra nog, Sara".

Jag ber om ursäkt ifall detta inlägget inte verkar vettigt. Det är mestadels ordbajs och jag kände för att skriva lite. Jag mår bra. Jag mår bra. Jag mår bra. Jag mår bättre nu.

Min underbara mamma fyller år idag. Hoppas hon har haft en fin födelsedag uppe i Trollhättan. Mamma, jag älskar dig över allt annat. Du är min bästa vän och kommer alltid förbli det. Tack för att du finns och för allt du gjort för mig. Utan dig skulle jag aldrig klarat mig så här långt i livet. Tack, tack, tack, jag älskar dig!

Sneez.. Err, greetings!

Vaknade i morse och kände mig ännu sämre än vad jag gjorde igår. Nu är jag förkyld på riktigt. Det kanske behövs att jag blir sådär riktigt förkyld för att sedan bli riktigt frisk. Orkar inte med allt pendlande fram och tillbaka och vara orolig att bli sjuk men sedan inte bli det alls. Så denna förkylning är faktiskt välkommen, tro det eller ej. Jag har tampats med värre.

Bortsett från förkylningen mår jag relativt bra. Det känns fortfarande konstigt att skriva "bra" men jag mår inte dåligt, inte psykiskt, inte på det sättet som jag gjort innan. Jag är heller inte rädd längre för att må bra och att leva i balans. Jag är mest rädd för att vara sårbar och det är väl något som de flesta är rädda för. Det har inte varit lätt att börja släppa saker och ting eftersom ens tankesätt har varit på ett och samma sätt i flera år, det är riktigt jobbigt att ändra sådana rutiner som tankarna i mitt huvud ger mig. För första gången på väldigt länge är jag positiv. Jag känner mig stark och jag känner mig modig. Jag känner mig värd och jag känner mig värdig. Jag känner mig själv.

För tre år sedan var jag ett vrak och jag höll allting inne, jag levde i ett förhållande som var destruktivt för mig själv, för oss, för människor runtomkring. För två och ett halvt år sedan var jag ännu värre. Jag höll fortfarande allting inne, relationen var slut men jag hade aldrig känt mig så ensam men ändå så fri som när det tog slut. För ett år sedan var jag isolerad och psykiskt självdestruktiv. Jag led av sömnbrist och jag kunde inte glädjas av någonting. Jag ljög för mig själv och alla andra och jag blev en jävel på att låtsas. Jag behövde hjälp och jag berättade allt för min mamma. Jag skämdes. Hon dömde mig inte, hon gjorde tvärtemot det jag fasat för att hon skulle göra och det gav mig kraft att ta tag i mig själv. På bara några veckor hade jag vänt om väldigt mycket av mitt liv men jag mådde fortfarande dåligt. Jag hade accepterat att jag var sjuk och det är något av det bästa jag gjort i mitt liv. Jag såg på depressionen med andra ögon, såg vad den hade gjort mot mig och jag bestämde mig för att hitta ett sätt att leva med den. Idag, nuläget, kan jag höra mig själv säga att "så här bra har jag inte mått på flera år", jag kan inte ens minnas när det var jag mådde så här bra. Jag är stolt över mig själv. Jag känner fortfarande skuld och skam men jag vet innerst inne att jag är värd mer än vad jag (eller någon annan för den delen) gjort mot mig själv.

Du sa att jag aldrig skulle hitta någon annan som skulle älska mig, ingen annan skulle tycka jag var snygg för att jag var så jävla ful. Ingen annan skulle vilja ha mig om du lämnade mig. Du hade fel, så jävla fel.

Jag tror jag har feber. Det kanske är därför jag skriver så mycket om det förflutna. Eller så ville jag bara få ut vissa saker. Det förflutna har visserligen skapat den jag är idag och trots allt som hänt är jag glad för de erfarenheter jag fått och jag försöker använda mig av dem på ett positivt sätt. En sak till, jag är tacksam för alla som stått ut med mig och som jag idag kan fortfarande kalla vänner och familj. Samt tack till de som läser detta, varför ni gör det har jag ingen aning, men tack!

Växtvärk?

Vissa människor är fan pinsamma. Då menar jag inte pinsamma på det sättet då man skrattar MED dem för att de bjuder på sig själv. Utan på det sättet då de verkligen har ett för stort ego och inte förstår att de gör livet surt för sig själv. Tror det brukar vara dem som man säger "väx upp" till?

Det är inte det att jag drabbas av det. Jag tycker bara det är synd om de som verkligen drabbas av det, som inte ser och inte förstår att just den person som de känner så innerligt för mår så dåligt i sig själv att den inte ens orkar inse eller ta tag i sina egna problem. Utan den rymmer, får folk att älska den, snyltar och är fortfarande inte nöjd med livet. Svaret är faktiskt enkelt att hitta, men en sådan person skyller oftast på andra än sig själv.

Illa, men sant. Det är inte bara sig själv som drabbas utan alla runt omkring en. Väx upp, inse och handla därefter. Tro inte att någon kommer göra det åt dig. I alla fall inte om du inte vågar erkänna för dig själv att du behöver hjälp.

Anledningen till detta inlägg? Ja, om någon tar åt sig är det väl bra. Ingen nämnd, ingen glömd och ingen förargad. Dessutom kunde jag lika gärna skrivit om mig själv. Men det vet inte du, eller hur?

Jag mår rätt skapligt just nu - but what about you?

Hedonism.

Jag tycker det är lite synd att jag inte skriver här oftare. Det är inte så att jag inte har mycket att skriva om, det är bara jävligt svårt att få ner mina tankar i skrift. Dessutom är mina tankar mest förvirrade just nu och det är kanske mindre roligt. Jag lever i alla fall och jag gör framsteg. Dessa framsteg kanske inte syns, men de känns i mig. Det är allt som räknas, de må vara små för vissa men jävligt stora för mig.

Jag har en inköpslista i mitt huvud med saker som ska främja mitt mående. En spikmatta till exempel. Mycket av det jag vill ha är snäppet dyrare än vad min ekonomi klarar av just nu så det gäller till att spara lite då och då. Förhoppningsvis kommer jag börja gymma snart och därefter ta tag i kung fu igen. Har även börjat leka med tanken att ta upp joggning lite. Fast jag vill tillbaka till kwoonen och tai chin och baguan. Jag saknar.. Min rygg hatar mig just nu och mitt humör är jobbigt. Allt i sinom tid.

Hur som helst, jag mår lite bättre och är lite starkare. Jag är inte nöjd men jag känner att jag klarar av mer, det är bra. Jag försöker fokusera mig på saker som får mig att må bra och att sålla bort de saker som får mig att må dåligt. Det är ensamt, tufft och jobbigt. Men det behövs och jag kommer må bättre av det. Dessutom måste jag sluta vara alla till lags hela tiden och tänka mer på mig själv. Det är lättare sagt än gjort.

Annars har man druckit Captain Morgan's Spiced Gold med Cola, njutit av solen med gott sällskap, kollat på Brothers and Sisters med mamma och spelat intressanta spel på sistone. Funderar lite halvt om att åka till Stockholm Pride i år men det är saknaden av sovplats som hindrar mig. Eller snarare ekonomin då jag inte har råd att betala för en sovplats. Fast hey, det finns ju saker att göra i Malmö också, som typ sitta i en park full av ankskit.

Limping on two legs again.

Livet rullar vidare och jag fightas med tankar och allt. Varje dag spenderas med att försöka fundera ut en lösning eller åtmistone någonting som kan få en att må en gnutta bättre. Jag borde egentligen inte försöka hitta någon lösning utan bara släppa allt och bara vara. Det är enklare än vad man tror, rättare sagt, det är grymt svårt och nästintill omöjligt för mig. Just nu i alla fall. När jag tänker tillbaka kan jag inte förstå hur jag fann energin till att vara som jag var då. Fast det är inte så konstigt, jag mådde bättre, jag hade inte blivit totalt krossad då. Eller jag hade åtminstone kommit ur en mörk tid och jag var nöjd med livet. Jag vill känna så igen. Sakta men säkert lär jag göra det. Jag ger inte upp för jag vet att det kan vara bättre än så här. Jag måste bara ta itu med allt i min egen takt. Det må gå jävligt långsamt men hellre det än att gå för fort och krascha igen.

Har tänkt på en sak. Jag kanske borde lägga in lite fler bilder då och då för att göra bloggen lite mer personlig. Fast saken är den att jag tar inte så mycket bilder överlag. Kanske borde göra det. Äsch, who cares? Funderar på att klippa mig snart och resultatet kanske man kan visa upp. Vet inte hur jag ska klippa mig än, har en viss tanke men är inte direkt säker. Sedan vill man ha ny färg på håret också. Även det är ett svårt beslut. Jaja, det blir nog bra tillslut.

Kunde inte sova inatt. Hatar när man ligger sömnlös om nätterna. Jag vet inte varför det händer, det var liksom inget speciellt som gick runt i mitt huvud. Konstigt. Hoppas bara att jag kan sova när jag går och lägger mig ikväll.

Beställde Singstar ABBA med mamma, samt filmer: Joan of Arc: The Messenger och I Am Sam. Dessutom Brothers and Sisters säsong ett på DVD. Det kändes skönt att unna mig lite och eftersom jag varken festat eller krängt godis denna månaden så hade man pengar kvar att spendera.

Måste ringa efter sjukgymnast. Min rygg är jobbig.

I hear noises in the darkness.

Sitter hemma hos mamma och ska snart sova. Känner mig rätt trött, inte bara fysiskt men mentalt också. Funderar lite kring olika saker och har konstaterat att det kunde varit värre, mycket värre. Lite optimistisk får man trots allt vara, man har mått sämre. Jag är nog lite vilsen just nu bara. Det känns som att jag inte riktigt platsar någonstans, jag orkar dock inte leta efter vad som kan ge mig sinnesro. Jag har förstått att det krävs någon förändring, jag känner mig ensam. Fastän jag egentligen inte är det, fysiskt. Det skrämmer mig att jag har en längtan att försvinna ifrån allt som finns här, att börja på nytt någon annanstans. Jag vet inte om jag kan kalla det att rymma eller att ta tag i livet. Jag gillar inte att rymma ifrån problem men jag vill komma bort ifrån Malmö, kanske Sverige. Det känns som att jag har gjort mitt här. Samtidigt är det tryggt att finnas här.. Världen därute är skrämmande och vad skulle jag ta mig till om jag mår ännu sämre på en helt ny plats? Det är väl tur att jag inte är rik, eller rättare sagt, har råd att ta mig ifrån Malmö. Tanken är spännande, ibland är det bra att drömma. Det är en flykt i sig. Jag ser ofta fram emot att sova eftersom det bästa jag vet är att drömma.

I still exist inspite of you.

Det är inte mycket som händer just nu, det mesta sker i mitt huvud och jag skulle kunna skriva radvis med text om alla tankar jag har kring allt. Det är bara så lätt att allt blir grymt deprimerat och det är inte det jag vill att folk ska tycka när de läser mina inlägg. Mestadels för att jag inte vill bli sedd som en deprimerad person, jag vill inte heller ha något medlidande, jag vill bara bli förstådd och det är en jävligt stor skillnad. Däremot är det min blogg och jag ska givetvis inte vara rädd för att skriva vad jag vill, fast på något sätt är jag det. Den personen jag är när jag inte är på topp, när jag faller ner i en av mina svackor, det är inte den personen jag vill att folk ska tro att jag alltid är. Jag kan inte säga att det inte är mitt riktiga jag, eftersom det är en del av mitt liv som alltid har funnits. Jag vill att folk ska kunna skilja på depression och att "känna sig lite deppig". Det är inte samma sak, jag känner mig inte deppig, jag känner mig totalt orklös.

Anledningen till att jag drar mig undan folk och sociala sammanhang när jag är så här djupt nere i en svacka är för att jag förlorar så grymt mycket energi. Det tar så oerhört mycket av min ork och energi att ta mig ut och umgås, även fast att det är något som jag verkligen vill göra. När jag väl kommer hem är jag så utmattad att jag kollapsar. Jag älskar att skämta, le och skratta och att se andra vara glada men det är grymt jobbigt att ta sig ut. För hur många tar sig tiden att åka till mig? Jag ska inte säga att det är någons fel, det är bara det att jag orkar inte alltid. En annan anledning är att jag är rädd för att ingen vill umgås med en person som är deprimerad. Folk har så förutfattade meningar att de tror att man ska göra andra deprimerade bara för att man lider av depression själv. Det sista en person som är deprimerad vill, från mitt perspektiv, är att låta sin depression gå ut över någon annan. Det gör oerhört ont när det väl händer. Jag vill inte heller bli behandlad annorlunda enbart för min depression.

Det finns skäl som gör det enklare för mig att stanna hemma. Egentligen längtar jag efter en person som kan förstå allt vad som försigår inom mig och inte dömer mig, inte tjatar och inte ger mig medlidande på ett sett som får mig att känna mig handikappad. Någon som kommer på besök när jag inte orkar, någon som försöker förstå. Jag vill inte isolera mig, det gör jag egentligen inte, jag är bara hemma och det är där folk sällan kommer för att se mig. Jag klagar inte, för jag bjuder faktiskt inte hem folk. Jag har fått en förutfattad mening att folk tycker det är jobbigt att åka till mitt område eftersom det inte ligger i centrum. Det är mitt problem att jag tänker så, inte erat.

Jag vet inte mer vad jag ska säga just nu. Jag känner mig rätt tom. Jag tänker inte sitta och beklaga mig över mitt liv. Jag har ingen direkt orsak till varför jag skulle sitta och skriva om hur mycket livet suger, för det gör det inte, och hur mycket jag inte vill leva, för jag vill leva. Jag kämpar just nu med att ta mig tillbaka till ett läge där jag känner balans. Det är allt jag vill ha, jag söker inte efter lycka eller total glädje. Jag vill bara känna balans och energi. Missförstå mig inte, när jag ler och skrattar med er, vem det nu kan vara, det är stunder jag aldrig tar förgivet. Ni anar inte hur mycket det betyder för mig. Det är på grund av folk omkring mig som jag orkar att stå ut. Vare sig ni förstår eller ej.

Jag har enormt svårt att släppa in folk i mitt liv, speciellt att lita på dem, just nu. En del av er förstår varför, andra har ingen aning. Anledningen är enkel, jag blev enormt sårad av mitt ex och sedan dess har jag inte låtit min naivitet att ta över. Jag har aldrig känt mig så fri, men även så ensam, den dagen förhållandet verkligen tog slut. Att inse allt man förlorat, de vänner och sociala sammanhang man hade innan, under en sådan lång tid av svek och lögner slår en jävligt hårt. Plötsligt insåg jag vad jag hade låtit mig själv blivit taget ifrån mig. Jag tänker inte säga att det är enbart mitt ex fel, det är mitt eget fel också. Men en sak är säker, jag lär mig inte självförsvar och människors beteende och manipulativa tendenser för att det är skoj. Jag vill skydda mig själv för något som förstörde mig så innerligt. Jag vill verkligen kunna lita på folk men det är inget jag kan jobba på själv. Detta är en av de sakerna jag kämpar mest med nu. Jag måste först komma över min skam, faktum är att jag skäms väldigt mycket. Det är svårt att förklara varför och har orkar inte att gå in på det nu. Kanske senare.

Det var något mer jag tänkte på, faktiskt. Jag har tyvärr glömt bort vad det var, vilket kanske är bra, detta inlägget blev ändå rätt långt. Anledningen till varför detta kom upp är nog för att jag hade ett jobbigt samtal med min psykolog igår. Behövde väl skriva av mig.

En låt som beskriver mig rätt bra är Staind med Schizophrenic Conversations. Vet inte varför men den beskriver den kamp jag genomgår just nu. Jag är en fighter och jag ska fan inte ge upp i sista taget, så det så!