This is my December.

Igår vart jag på konsert med kära Cicci och hennes Markus, vi såg Anna Ternheim. Det var en riktigt vacker konsert, helt underbar! Hon spelade mina tre favoritlåtar och det var så.. ja.. vackert.

Ikväll upplevde jag något riktigt otäckt. En effekt av hur stark jag blivit. Allt blir så mycket mer intimare när man är medveten. Något som varit en del av livet kändes som något som trängde sig in, det skulle inte finnas där egentligen. Jag kände, lyssnade och det var obehagligt. Jag förstår mig själv bättre och bättre för varje dag.

Ibland är folk inte de man tror de är. Ibland förvånar de en. Ibland gör de en besviken. Ibland måste man välja. Ibland måste man gå vidare med dem. Ibland måste man gå vidare utan dem. Ibland måste man ge dem tid. Ibland ger man dem för mycket tid. Ibland är man bättre utan dem. Ibland är man ensam med dem. Ibland hör man inte hemma. Ibland räcker man inte till. Ibland har man inte mer att ge.

Men så länge man försöker vara det bästa man kan, så länge man kan leva med sig själv, kan man leva med andra och veta när det är dags att säga stopp. Ibland måste man göra tuffa val i livet.

Kyliga november.

Jaha, då är det november! Min lägenhet är kall som sattan, jag skämtar inte! Fastän fönstret är fixat och värmen är på det högsta så skakar man nästan tänder! Riktigt dumt av min hyresvärd att snåla på värmen, jag har ETT element som ska värma min lägenhet, det funkar liksom inte.

Nu när jag kräkt ut mig det.. livet rullar på. Mår bra, väntar, går runt i cirklar, hoppas, njuter, ler, skrattar, får känslo-attacker, drömmer, minns, drar skämt för att komma över sår, dricker kaffe, dissar godis, lyssnar, fryser, fnissar, sjunger, spelar, suckar, lever, lever, lever.

Det finns en känsla i mig som jag känt tidigare men jag kan inte sätta ord på den.

My speak up.

Might paint something I might want to hang here someday
Might write something I might want to say to you someday
Might do something you'll be proud of someday
Mark my words, I might be something someday

Catching up.

Nu sitter jag här med en kopp kaffe och låter gårdagens händelser snurra på repeat i mitt huvud. Låter det sjunka in för att analysera, av ren vana. Det har varit några omtumlande veckor sedan jag fick det första mailet, av Roy, min pappa som jag inte träffat på över tio år. Jag har valt att inte skriva mycket om det, mestadels för att det har varit svårt att veta hur jag skulle förhålla mig till situationen, istället lät jag den bara flyta på. Jag kan inte ändra på vad som hänt i mitt förflutna och det som händer i framtiden kan jag bara påverka till en viss del.

Igårkväll träffade jag honom, han hade nämligen kört ner hit ända från Kristiansand i Norge, där han bor nu, för att vara här i några dagar och umgås med mig. På grund av vissa händelser förr har jag haft svårt att lita på vad som sägs och vad som egentligen görs så jag hade en viss skeptis, något jag nog lär ha en bra tid framöver. Men han kom runt sju-tiden och vi satte hos på McDonalds för att äta och prata. Det gick bra, jag kände mig lugn. Jag fick reda på en del (som att min biologiska farfar var norsk) och vi pratade i några timmar.

Idag ska jag till banken och sedan till Fenix, därefter ska jag träffa honom igen. Jag tar varje dag som den kommer och visst, det tar mycket energi, men jag klarar av det. För två år sedan hade jag inte reagerat som jag gjort. Men jag är trött på att vara arg, ledsen, ilsken, besviken och låta dessa känslor ta över mig. Jag kan inte ändra på det förflutna hur mycket jag än vill. Det är dumt att stanna i det.

Jag hade kunnat skriva mycket mer om hur jag känner och tänker, vad som hänt och vad som komma skall, men jag stannar här. Mest för min egen skull och för att det är fortfarande för privat. Folk har undrat vad som skulle hända igår, varför jag verkat vara lite distanserad, och nu vet ni. Jag mår bra men det är väldigt jobbigt, samtidigt en stor befrielse att se sig själv klara av något som man aldrig trodde skulle vara möjligt.

So what?

Sov inte mycket inatt. Jag vaknade och vaknade varje gång jag somnade och somnade. Låg och vred och vände mig tidigt på morgonen tills jag beslutade mig att gå upp och dricka kaffe. Har hällt i mig en del under dagen men det var väntat. Det är inte så att jag legat och tänkt en massa under natten, för det har jag inte. Det måste vara något i mitt undermedvetna som är oroligt eller påverkat, helt enkelt nervöst, det vore inte alls konstigt. Det är helt ut sagt förståeligt med tanke på vad som inträffar imorgon runt den här tiden och jag försöker att koppla bort tankarna men de faller tillbaka hela tiden. Nervöst, nervöst, nervöst, oroligt, oroligt, oroligt och det är klart att jag är påverkad fastän jag inte vill vara det. Det går inte att undvika för att jag är rent ut sagt mänsklig och vore jag inte det vore jag fan ta mig en sociopat. Det känns skönt att känna någonting men ändå inte, jag vill inte känna och jag vill egentligen vara stark. Det är jag, jag är stark men jag känner mig så extremt svag just nu. Jävla ångest, den försvinner, den kommer försvinna när allt är sagt och gjort, förhoppningsvis. Jag förväntar mig inget, jag har inga krav mer än de som jag kan tänkas ställa senare, men just nu bara är jag. Jag känner, ja, det gör jag, jag är ju mänsklig. Jag har inget hopp för det togs ifrån mig för så länge sedan och det är inte helt oväntat att jag känner mig likgiltig ibland jämtemot situationen, det är en försvarsmekanism och det är den jag är. Inga krav kan ställas på mig för den rättigheten försvann för längesedan. Jag har makten över mig själv och detta är mitt val. Jag är nervös men det som tröstar är att jag har ingenting att förlora. Jag är bara nyfiken och vem vet, det kan leda till något positivt ändå? Vi får se.

Imorgon, då börjar en ny del, situation, berg-och-dalbana i mitt liv. Det enda jag kan tänka på är en låt i mitt huvud för det är så som den jag känner mig just nu. Det är så skönt när låtar kan beskriva hur man känner sig för då sitter orden bättre:

Dark Come Soon. Fantastisk:




Dark, you can't come soon enough for me
Saved from one more day of misery
Everything I love, get back from me now
Everyone I love, I need you now

Don’t forget a million miles for me
Safe, and another day can pass by me
Everything I love, get back for me now
Everyone I love, I need you now

So what I lied, I lie to me too
So what I lied, I lie to me too

Hold out for the ones you know will love you
Hide out from the ones you know will love you too
You, you, you too

Right to the edge I’m barely there
Slow to make my move; I’m almost there
Everything I say, I say to me first
Everything I do, I do to me first

So what I lied, I lie to me too
So what I lied, I lie to me too

Hold out for the ones you know will love you
Hide out from the ones you know will love you too
You, you, you too

Dark, you can’t come soon enough for me

Winner.

Det slog mig just att det är två dagar kvar. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om det. Det är nog bäst att bara låta det vara och se vad som händer. Det finns ord men jag finner dem inte. Jag har nog inte förstått det hela än. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Jag har bestämt mig att inte tänka så mycket på det, att låta saker och ting hända av sig själv. Det är nog bäst så.

Mamma kommer hem ikväll. Det ska bli skönt att träffa henne igen. Har saknat henne väldigt mycket nu när hon har varit borta, vi spenderar ju rätt mycket tid tillsammans. Jag undrar hur jag ska klara mig om vi flyttar långt ifrån varandra. Jag vill inte ens tänka tanken, dock vet jag att jag kommer nog inte spendera hela mitt liv i Malmö.

Jag har tänkt mycket på saker och ting, på mina drömmar jag har. Drömmar som kan uppfyllas. De känns inte så hopplösa längre och jag ser fram emot att slå slag i saken och få dem att hända. Jag ser fram emot ett liv där jag hör hemma, ett liv där jag lever på mina egna villkor och gör saker som jag älskar. Jag börjar närma mig så smått. Det är dags att börja tänka på sig själv, för när jag mår bra kan jag få andra att må bra. Jag är ung, fastän jag känner mig gammal.

Det finns så mycket jag vill skriva, uttrycka och känna. Ibland är det bara svårt att göra det. Nästa vecka kommer eventuellt ändra väldigt mycket i mitt liv, eller det kommer vara en vecka då jag växer. Det kommer vara en vecka med massor av känslor och även fast jag vet att klarar det så är jag ändå orolig.

Men en sak är säker, jag kan inte brytas ner. Jag blir bara starkare. You can't spell my surname without "win". Jag är en vinnare, en kämpe, en fighter. It's in my name. Nu ska jag koka kaffe och njuta av livet.

Before I ever thought to.

Ikväll blir det förfest a la Emma och sedan Tomboy. Har sett fram emot detta hela veckan faktiskt. Känns som att allt har gått i ultrarapid och att det har varit för mycket negativa tankar. Det känns visserligen bättre nu, jag tror jag bara behövde må lite mindre bra en liten stund.

Är fortfarande lite orolig, det är svårt att inte vara det fastän man kanske är det i onödan. Men det blir så massivt när det händer saker som står en nära till hjärtat. Man sitter här nere långt ifrån och man kan inte göra ett skit. Jag hatar det.

Tänkt på något speciellt idag. Det finns en speciell låt (eller rättare sagt flera) som påminner mig om en viss känsla, en viss period, en viss saknad. Därför avslutas dagens blog med raden: I was nineteen, call me.

In progress.

Måste börja våga lite mer för att vinna lite mer. Förstår mig inte på mig själv ibland, fast jag kanske borde sluta tänka efter så jävla mycket ibland. Det är bara jobbigt att gå miste om tillfällen som man kanske hade sett på annorlunda förr. Jag kanske har mognat. Är det för att jag är mer säker på vad jag vill, mer kräsen och inte lika krävande? Det känns enormt jobbigt att pendla mellan extrovert till introvert, att inte ha en stadig grund, inte veta exakt hur man kommer att bete sig i slutändan. Jag vågar inte lova saker och jag vågar inte hoppa in i något där jag känner att jag kommer tappa balansen, vilket håll det än må vara som jag faller. Har låtit människor gå som försökt nå in, folk som försökt förstå och ta kontakt. Jag har bara inte orkat, inte velat känna så hårt och mycket. Ville ha mitt space och inte bli kvävd. Ville ha närhet men inte alltför nära. Börjar känna förändring nu och det är skrämmande, börjar känna och det är som ett knytnävslag i magen. Samtidigt som det känns bra att känna. Jag borde nog börja våga ändå. För att känna att jag verkligen lever, liksom.

Mest av allt vill jag förstå mig själv. Innerst inne gör jag väl det, varför jag är som jag är. Jag vill mest bara hitta orden och kunna förklara för folk när de frågar. Eller kanske, mest av allt vill jag kunna förklara för mig själv med så få ord som möjligt. Som typ, "du är bra nog, Sara".

Jag ber om ursäkt ifall detta inlägget inte verkar vettigt. Det är mestadels ordbajs och jag kände för att skriva lite. Jag mår bra. Jag mår bra. Jag mår bra. Jag mår bättre nu.

Min underbara mamma fyller år idag. Hoppas hon har haft en fin födelsedag uppe i Trollhättan. Mamma, jag älskar dig över allt annat. Du är min bästa vän och kommer alltid förbli det. Tack för att du finns och för allt du gjort för mig. Utan dig skulle jag aldrig klarat mig så här långt i livet. Tack, tack, tack, jag älskar dig!

Sneez.. Err, greetings!

Vaknade i morse och kände mig ännu sämre än vad jag gjorde igår. Nu är jag förkyld på riktigt. Det kanske behövs att jag blir sådär riktigt förkyld för att sedan bli riktigt frisk. Orkar inte med allt pendlande fram och tillbaka och vara orolig att bli sjuk men sedan inte bli det alls. Så denna förkylning är faktiskt välkommen, tro det eller ej. Jag har tampats med värre.

Bortsett från förkylningen mår jag relativt bra. Det känns fortfarande konstigt att skriva "bra" men jag mår inte dåligt, inte psykiskt, inte på det sättet som jag gjort innan. Jag är heller inte rädd längre för att må bra och att leva i balans. Jag är mest rädd för att vara sårbar och det är väl något som de flesta är rädda för. Det har inte varit lätt att börja släppa saker och ting eftersom ens tankesätt har varit på ett och samma sätt i flera år, det är riktigt jobbigt att ändra sådana rutiner som tankarna i mitt huvud ger mig. För första gången på väldigt länge är jag positiv. Jag känner mig stark och jag känner mig modig. Jag känner mig värd och jag känner mig värdig. Jag känner mig själv.

För tre år sedan var jag ett vrak och jag höll allting inne, jag levde i ett förhållande som var destruktivt för mig själv, för oss, för människor runtomkring. För två och ett halvt år sedan var jag ännu värre. Jag höll fortfarande allting inne, relationen var slut men jag hade aldrig känt mig så ensam men ändå så fri som när det tog slut. För ett år sedan var jag isolerad och psykiskt självdestruktiv. Jag led av sömnbrist och jag kunde inte glädjas av någonting. Jag ljög för mig själv och alla andra och jag blev en jävel på att låtsas. Jag behövde hjälp och jag berättade allt för min mamma. Jag skämdes. Hon dömde mig inte, hon gjorde tvärtemot det jag fasat för att hon skulle göra och det gav mig kraft att ta tag i mig själv. På bara några veckor hade jag vänt om väldigt mycket av mitt liv men jag mådde fortfarande dåligt. Jag hade accepterat att jag var sjuk och det är något av det bästa jag gjort i mitt liv. Jag såg på depressionen med andra ögon, såg vad den hade gjort mot mig och jag bestämde mig för att hitta ett sätt att leva med den. Idag, nuläget, kan jag höra mig själv säga att "så här bra har jag inte mått på flera år", jag kan inte ens minnas när det var jag mådde så här bra. Jag är stolt över mig själv. Jag känner fortfarande skuld och skam men jag vet innerst inne att jag är värd mer än vad jag (eller någon annan för den delen) gjort mot mig själv.

Du sa att jag aldrig skulle hitta någon annan som skulle älska mig, ingen annan skulle tycka jag var snygg för att jag var så jävla ful. Ingen annan skulle vilja ha mig om du lämnade mig. Du hade fel, så jävla fel.

Jag tror jag har feber. Det kanske är därför jag skriver så mycket om det förflutna. Eller så ville jag bara få ut vissa saker. Det förflutna har visserligen skapat den jag är idag och trots allt som hänt är jag glad för de erfarenheter jag fått och jag försöker använda mig av dem på ett positivt sätt. En sak till, jag är tacksam för alla som stått ut med mig och som jag idag kan fortfarande kalla vänner och familj. Samt tack till de som läser detta, varför ni gör det har jag ingen aning, men tack!

Medvetenhet.

Måste vara ett sammanträffande. Ja, vardagsironi på hög nivå och det lyckades att beröra. Små händelser i subtil form och jag känner mig som en ninja. Men går jag på ett sådant där japanskt golv som låter, så jag märks? Jag vet inte. Fast jag gillar läget. Jag är plötsligt medveten. Jag känner.

Min häl gör ont men det gör inget. Jag kan gå. Man får tänka positivt och det är svårt att vara negativ just nu när allt verkar flyta på i rätt riktning. För två år sedan hade jag varit rädd. Inte nu, inte längre. Det tar för mycket energi.

Leendet kan skapa tumult men det är skönt när man blir medveten att det finns någonting därinne.

(L)

If I were your dream, I promise I would come true.

Mäh.

Ibland tänker jag för mycket. Det kan ibland göra ont. Vill gärna skriva om det men jag finner inga ord just nu. Jag är bara förvirrad och mest av allt så saknar jag. Jag kan inte vara mer konkret. Jag borde inte vara det. Jag vet bara inte vad jag ska göra mer än att förtränga, glömma.. eller kanske blockera? Det är nog det rätta ordet. Blockera. Jag vet om att jag inte borde det. Bra minnen kan göra så ont ibland bara.

I keep on dodging a bullet that will hit me one day.

Cry for happiness.

Har precis publicerat ett inlägg om att gråta i min blogg på ikultur.se. Kan läsas här. Det var lite jobbigt att skriva men på något sätt väldigt skönt ändå.

Fick ett samtal från Vårdcentralen och det visar sig att doktorn jag skulle besöka komiskt nog är sjuk idag. Fick en ny tid på fredag.

Imorgon ska jag träffa Sofia och catch up on old times. Ska bli väldans trevligt. Blir väl lite kaffe, eventuellt öl och en massa sjuk humor som bara vi kan förstå.

Nu ska jag lösa lite sudoku och lugna ner mig efter att ha fläkt ut mina känslor på internet.

Will I be enough?

Imorgon blir det tidigt möte på Arbetsförmedlingen. Allt känns väldigt drygt just nu när det gäller jobbsökande. Pratade med Linda idag och gnällde lite, det kändes skönt faktiskt.

Var hemma hos mor min och åt middag. Hjälpte henne lite med mobilen därefter och sedan gick jag hem igen. Inte gjort mycket mer än det.

Snart är det Anna Ternheim konsert, det ska bli så underbart.

Suck. Jag vet inte vad jag ska göra med X. Jag känner mig så feg. Ibland önskar jag att man kunde styra sig själv lite. Då hade jag stängt av allt som har med X att göra. Men det kan jag inte. Visserligen skadas jag inte av situationen riktigt, det är bara jobbigt att känna som jag gör och inte våga ta saken i egna händer. Jag känner mig inte bra nog och jag känner att om allt kommer ut så kommer jag ändå stå ensam kvar. So what's the point? Någon sa till mig en gång att man måste våga för att vinna. Men om man verkligen inte vågar? Vad gör man då?

Nytt inlägg om åldersnoja på ikultur.se, klicka här för att läsa.

Iluvitwhenya.

Skulle kunna skriva hur mycket som helst om vad som snurrar runt i mitt huvud just nu. Fast det är svårt att få ner allt i ord ibland. Jag vet inte om jag är besviken på mig själv över en viss sak eller om jag gjorde det rätta valet i just den stunden. Det kändes inte som att situationen var den bästa, fastän jag hade gjort mig redo för den. Jag gjorde nog rätt när jag tänkte efter. Försöker samla mod nu till något som jag trodde jag redan hade. It's all a process but in the end it will heal you more than you know..

Lyssnar på Northern State, det var ett tag sedan. Kände för att studsa runt och sjunga med till något glatt och kaxigt. Yeah, ibland behövs det.

Imorgon blir det att åka till AiC och känna sig klaustrofobisk. Kan knappt bärga mig.

X marks the spot.

Pratat med Lisa idag. Det blir julfirande uppe i Trollhättan och det ska bli väldigt mys. Det vill säga om folk tar det lite lugnt och inte får panik bara för att vi för en gångs skull firar jul tillsammans. Denna julen är betydelsefull för mig, jag tror att det är nog jag som uppskattar den mest av alla. Det är första julen på flera år som jag får fira jul med båda mina systrar och det vore jävligt surt om det skulle förstöras enbart på grund av några skit-detaljer. Är det inte så att det är sällskapet som räknas? Tänkte väl det.

Det har snöat i Malmö, helt sjukt. Tycker om snö när jag är inomhus, det är fint när det lägger sig. När man är ute är det inte lika fint. Det är kallt, vått, blåsigt och smutsigt. Sedan blir det ännu mer smutsigt och det blir grått. Sedan blir det slask. Malmö kan verkligen inte få fina vintrar. Hoppas på bättre uppe i norr.

RFSL Ungdom och vinterkonferens snart. Härligt. Ska krama massa på folk som jag saknar.

X är i mina tankar och jag är nervös. Vet vad jag behöver göra men det är bara tiden och rädsla som stoppar mig. Vill, vill, vill. Så fin, så out of reach.

Pratade med min socialsekreterare igår. Hon är sjukt bra. Känns skönt att hon är ett stöd. Har ju hört rysar-historier från andra som inte alls varit nöjda.

Nu ska jag bli level 80.

I can't say that I love you forever.

Mamma är och ser Michael Bolton just nu, hennes födelsedagspresent från hennes barn. Hon var så fin när hon gick och verkligen strålade av glädje. Det var skönt att se, hon förtjänar det verkligen.

Ibland förvånas jag över hur något som skulle kunna kännas så bra kan kännas så fel - och vice versa. Jag förbannar mig själv ibland, något som jag verkligen inte borde göra, för att jag inte är kapabel till att känna vad som jag tror hade varit underbart. Varför kan jag inte det? För att det är inte den jag är. Känslomässigt hade allt kunnat vara perfekt. Fysiskt hade det varit skrämmande, nästan outhärdligt.

Ibland är livet komplicerat. Det går vidare, jag kommer att finna harmoni och det jag verkligen söker. Det bara suger att vad som jag söker kan finnas inom räckhåll men denna gång är det jag som inte klarar av det. För jag kan verkligen inte. Att se något perfekt endast bli fiktivt, det är förvirrande.

Jag mår bra överlag, det är inte det. Det skulle mycket till att få mig att må bajs just nu.

Don't let go of my hand.

Inte gjort mycket idag. Jo, jag andas in ånga från färgen på mammas nymålade väggar. Vet inte om det är det eller musiken som gör att jag känner mig "hög".

Jag är så oerhört rastlös. Bestämde mig för att skippa Gyn idag och boka en ny tid senare. Borde inte gjort det, men kände mig inte så värst pepp på det idag (men vem fan känner sig pepp på att gå dit över huvud taget?).

Vill ha en bra helg, vet inte vad som ska hända men orkar inte bara sitta hemma och glo. Får tänka ut något. Blir väl till att hjälpa mamma få ordning på hennes hem. Vill dock inte hålla på med det hela helgen.

Lever just nu i ett virrvarv av känslor och ibland förstår jag inte mig själv. Det känns jobbigt men jag står just nu i en korsning och jag måste välja vilken väg att gå. Följa mitt hjärta eller min hjärna? Vara smart eller naiv? Det känns motstridigt att stå i korsningen själv, ingen som kan peka mig åt den rätta vägen. Så jag står kvar här en stund till. Avvaktar och ser.

Men helst hade jag velat att du kom hit, tog min hand och aldrig släppte den igen. Långsökt.

Sugar spell it out.

Var hos Emma igår och hjälpte henne med sin uppsats lite. Det är alltid trevligt att umgås med henne, fin människa det där. Borde finnas fler sådana.

Jag sover bra nuförtiden, det är skönt. Det känns som att dygnsrytmen är tillbaka och jag mår bra av det. Känner mig inte lika trött längre om dagarna, mest om kvällarna. Det är positivt, fast jag tycker om nätter. Har kommit fram till att jag måste lära mig att tycka om dagarna istället.

Tänker och lyssnar mycket på musiken nuförtiden. Sitter på bussen och dagdrömmer till den, musiken. Låtarna blir så mycket bättre, så mycket mer intima, när du finns i dem. Känner för att sjunga med, känner för att skrika ut orden som betyder så mycket. Förstår inte, men förstår ändå. Låtarna säger det bättre än vad jag någonsin skulle kunna, skulle våga. Men jag vill inte störa.

I helgen blir det att hjälpa mamma med att förbereda lägenheten inför målarna som kommer på måndag.