miniGNU - creating art since 1985

I still exist inspite of you.

Det är inte mycket som händer just nu, det mesta sker i mitt huvud och jag skulle kunna skriva radvis med text om alla tankar jag har kring allt. Det är bara så lätt att allt blir grymt deprimerat och det är inte det jag vill att folk ska tycka när de läser mina inlägg. Mestadels för att jag inte vill bli sedd som en deprimerad person, jag vill inte heller ha något medlidande, jag vill bara bli förstådd och det är en jävligt stor skillnad. Däremot är det min blogg och jag ska givetvis inte vara rädd för att skriva vad jag vill, fast på något sätt är jag det. Den personen jag är när jag inte är på topp, när jag faller ner i en av mina svackor, det är inte den personen jag vill att folk ska tro att jag alltid är. Jag kan inte säga att det inte är mitt riktiga jag, eftersom det är en del av mitt liv som alltid har funnits. Jag vill att folk ska kunna skilja på depression och att "känna sig lite deppig". Det är inte samma sak, jag känner mig inte deppig, jag känner mig totalt orklös.

Anledningen till att jag drar mig undan folk och sociala sammanhang när jag är så här djupt nere i en svacka är för att jag förlorar så grymt mycket energi. Det tar så oerhört mycket av min ork och energi att ta mig ut och umgås, även fast att det är något som jag verkligen vill göra. När jag väl kommer hem är jag så utmattad att jag kollapsar. Jag älskar att skämta, le och skratta och att se andra vara glada men det är grymt jobbigt att ta sig ut. För hur många tar sig tiden att åka till mig? Jag ska inte säga att det är någons fel, det är bara det att jag orkar inte alltid. En annan anledning är att jag är rädd för att ingen vill umgås med en person som är deprimerad. Folk har så förutfattade meningar att de tror att man ska göra andra deprimerade bara för att man lider av depression själv. Det sista en person som är deprimerad vill, från mitt perspektiv, är att låta sin depression gå ut över någon annan. Det gör oerhört ont när det väl händer. Jag vill inte heller bli behandlad annorlunda enbart för min depression.

Det finns skäl som gör det enklare för mig att stanna hemma. Egentligen längtar jag efter en person som kan förstå allt vad som försigår inom mig och inte dömer mig, inte tjatar och inte ger mig medlidande på ett sett som får mig att känna mig handikappad. Någon som kommer på besök när jag inte orkar, någon som försöker förstå. Jag vill inte isolera mig, det gör jag egentligen inte, jag är bara hemma och det är där folk sällan kommer för att se mig. Jag klagar inte, för jag bjuder faktiskt inte hem folk. Jag har fått en förutfattad mening att folk tycker det är jobbigt att åka till mitt område eftersom det inte ligger i centrum. Det är mitt problem att jag tänker så, inte erat.

Jag vet inte mer vad jag ska säga just nu. Jag känner mig rätt tom. Jag tänker inte sitta och beklaga mig över mitt liv. Jag har ingen direkt orsak till varför jag skulle sitta och skriva om hur mycket livet suger, för det gör det inte, och hur mycket jag inte vill leva, för jag vill leva. Jag kämpar just nu med att ta mig tillbaka till ett läge där jag känner balans. Det är allt jag vill ha, jag söker inte efter lycka eller total glädje. Jag vill bara känna balans och energi. Missförstå mig inte, när jag ler och skrattar med er, vem det nu kan vara, det är stunder jag aldrig tar förgivet. Ni anar inte hur mycket det betyder för mig. Det är på grund av folk omkring mig som jag orkar att stå ut. Vare sig ni förstår eller ej.

Jag har enormt svårt att släppa in folk i mitt liv, speciellt att lita på dem, just nu. En del av er förstår varför, andra har ingen aning. Anledningen är enkel, jag blev enormt sårad av mitt ex och sedan dess har jag inte låtit min naivitet att ta över. Jag har aldrig känt mig så fri, men även så ensam, den dagen förhållandet verkligen tog slut. Att inse allt man förlorat, de vänner och sociala sammanhang man hade innan, under en sådan lång tid av svek och lögner slår en jävligt hårt. Plötsligt insåg jag vad jag hade låtit mig själv blivit taget ifrån mig. Jag tänker inte säga att det är enbart mitt ex fel, det är mitt eget fel också. Men en sak är säker, jag lär mig inte självförsvar och människors beteende och manipulativa tendenser för att det är skoj. Jag vill skydda mig själv för något som förstörde mig så innerligt. Jag vill verkligen kunna lita på folk men det är inget jag kan jobba på själv. Detta är en av de sakerna jag kämpar mest med nu. Jag måste först komma över min skam, faktum är att jag skäms väldigt mycket. Det är svårt att förklara varför och har orkar inte att gå in på det nu. Kanske senare.

Det var något mer jag tänkte på, faktiskt. Jag har tyvärr glömt bort vad det var, vilket kanske är bra, detta inlägget blev ändå rätt långt. Anledningen till varför detta kom upp är nog för att jag hade ett jobbigt samtal med min psykolog igår. Behövde väl skriva av mig.

En låt som beskriver mig rätt bra är Staind med Schizophrenic Conversations. Vet inte varför men den beskriver den kamp jag genomgår just nu. Jag är en fighter och jag ska fan inte ge upp i sista taget, så det så!